Det är ett faktum att sjukfrånvaron i Sverige ökat dramatiskt det senaste decenniet, vilket medfört stora påfrestningar på samhällsekonomin. Vanligt förekommande förklaringar till det plötsliga sjukskrivningsutbrottet kan sammanfattas i att svenskarna blivit äldre, arbetslöshetsnivån ändrats, ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen blivit generösare samt att arbetsmiljöerna blivit sämre. Något större fokus har däremot inte riktats på huruvida införandet av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen har bidragit till ökade sjukskrivningsnivåer. Denna aspekt blir än mer intressant att undersöka i och med regeringens aktuella förslag att utöka arbetsgivarnas betalningsansvariga sjuklöneperiod att gälla tre veckor istället för nuvarande två. Uppsatsens syfte är att analysera hur ett korrekt kostnadsansvar för arbetsgivarna bör se ut och om dagens svenska sjukförsäkring är utformad i enlighet med detta. Dagens sjukförsäkring finansieras genom arbetsgivaravgifter och är odifferentierad (d.v.s. oberoende av varje enskilt företags sjukfrånvaro). Problemet med moral hazard har lösts genom en karensdag. Som anställd finns det ett stort skydd för inkomstbortfall och arbetstagarens incitament är således näst intill begränsat till karensdagen. I och med det nya förslaget kommer arbetsgivarna i princip att ha strikt ansvar för de tre första veckorna, men efter tre veckor upphör arbetsgivarnas kostnadsansvar. En arbetsgivare har därför starka incitament att långtidssjukskriva en individ som är borta en vecka i taget med några veckors mellanrum, eftersom en sådan anställd kostar företaget otroligt mycket pengar. Frånvaron av detta kostnadsansvar har med största säkerhet bidragit till den kraftigt ökade långtidssjukskrivningen och så länge som företagen inte berörs av den samhällsekonomiska förlusten så kommer de inte heller att genomföra tillräckligt med förebyggande rehabiliteringsåtgärder. Det är alltså staten som bär risken och en stor del av kostnaderna, vilka finansieras genom skatt på de båda parterna. Detta leder till att de ekonomiska konsekvenserna inte drabbar de inblandade utan skattebetalarna istället, vilket motverkar sjukförsäkringens välfärdsutjämnande syfte. Valet av ekonomiskt ansvar har stor preventiv betydelse. I sjukskrivningsprocessen finns det idag inte någon part som säger stopp. En av uppsatsens slutsatser är att istället för strikt ansvar för arbetsgivarna de tre första veckorna skulle strikt ansvar med vållandeförbehåll och tydliga ansvarsavgränsningar skapa en effektiv nivå av förebyggande åtgärder. Uppsatsen visar också att en stor del av risken vad det gäller sjukfrånvaro är individknuten, vilket tyder på att endast en del av försäkringen ska differentieras med hänsyn till arbetsplatsen och att arbetstagaren själv ska bära en viss risk. Det är därför viktigt att möjlighet ges för individerna att försäkra sig. På så sätt kan den part som har störst möjlighet att minska sjukfrånvaron också bära kostnaderna.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-7706 |
| Date | January 2005 |
| Creators | Nilsson, Jörgen |
| Publisher | Linköpings universitet, Ekonomiska institutionen, Ekonomiska institutionen |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0021 seconds