Sjukskrivnings- och rehabiliteringsreglerna är ett omdebatterat ämne och innehållet i dessa har förändrats mycket under årens lopp. Senaste ändringen var i form av införandet av den så kallade rehabiliteringskedjan i socialförsäkringsbalken (2010:110;SFB). Rehabilitering syftar enligt 29 kap. 2 § SFB ”till att en försäkrad som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete”. Uppsatsen tar utgångspunkt i två frågeställningar relaterade till arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. För det första studeras relationen mellan arbetsrätt och socialförsäkringsrätt, närmare bestämt om och i så fall hur den traditionellt civilrättsligt reglerade arbetsrätten påverkas av socialförsäkringsrättsliga regler om rehabilitering. Dessutom ställs frågan om införandet av de nya reglerna för arbetsanpassning och rehabilitering, bland annat rehabiliteringskedjan, har medverkat till att göra det lättare för arbetsgivare att säga upp och omplacera sjuka arbetstagare. En rättsdogmatisk metod används för att reda ut gällande rätt och söka svar på frågeställningarna. Inledningsvis beskrivs rehabiliteringskedjan, vilken är den modell som Försäkringskassan använder sig av för att bedöma rätten till sjukpenning. Rehabiliteringskedjan ersatte den tidigare ”steg-för-steg-modellen” i syfte att effektivisera sjukskrivningsprocessen. Den stora skillnaden från tidigare är att det i rehabiliteringskedjan finns fler fasta tidpunkter för prövning av arbetsförmågan. Därefter diskuteras vilket ansvar de olika aktörerna har i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsarbetet. Arbetsgivarens ansvar regleras på flera håll. I uppsatsen beskrivs arbetsgivarens ansvar enligt arbetsmiljölagen, Arbetsmiljöverkets författningssamling, socialförsäkringsbalken, lagen om anställningsskydd samt lagen om sjuklön. Arbetstagaren är skyldig att medverka till rehabiliteringen enligt socialförsäkringsbalken. Också Försäkringskassan har en viktig roll i rehabiliteringsprocessen, vilket anges i socialförsäkringsbalken. I kapitel fyra behandlas de olika arbetsrättsliga principer som i analysen jämförs med de socialförsäkringsrättsliga reglerna i syfte att se om innebörden förändrats. De arbetsrättsliga områden och principer som beskrivs är uppsägning vid sjukdom, 29/29-principen, bastubadarprincipen, geografisk omplacering, arbetsledning i strid med god sed samt framprovocerade uppsägningar. Analysen visar att arbetsrätten och socialförsäkringsrätten krockar på många områden vilket leder till att anställningsskyddet på många sätt urholkas för sjuka arbetstagare. De socialförsäkringsrättsliga reglerna tycks inte ta hänsyn till de annars väletablerade arbetsrättsliga principer som finns till för att öka arbetstagarnas anställningsskydd. Det är anmärkningsvärt att dessa regler som i vanliga fall gäller för friska arbetstagare inte är tillämpbara i samma utsträckning för sjuka arbetstagare. Analysen visar även att det i och med införandet av rehabiliteringskedjan istället för ”steg-för-steg-modellen” har blivit lite lättare för arbetsgivaren att säga upp sjuka arbetstagare. De fasta tidpunkterna medför att det blir tydligare för arbetsgivaren när arbetstagaren inte kan utföra något arbete av värde, samt när rehabiliteringsansvaret är uppfyllt. Analysen avslutas med att konstatera att principen om att sjuka arbetstagare inte får sägas upp är lätt att kringgå. Det är egentligen bara att hänvisa till att arbetstagaren inte kan utföra något arbete av värde. Sammanfattningsvis konstateras att de socialförsäkringsrättsliga reglerna i fråga faktiskt urholkar anställningsskyddet för sjuka arbetstagare och påverkar arbetsrätten och dess principer på området. Slutsatserna diskuteras i det sista kapitlet med stöd av artiklar och sakkunnigutlåtanden. Dessutom förs en de lege ferenda-diskussion med författarnas egna åsikter och synpunkter kring ämnet.

<p>Under den senare delen av 90-talet ökade utgifterna för sjukfrånvaron i Sverige lavinartat och 2003 uppgick dem till 40 miljarder kronor. Dagens politiker och myndigheter jobbar fokuserat med att få ner ohälsan i Sverige och med dem även kostnaderna. Ett viktigt led i att minska kostnaderna samt att undvika en liknande utveckling i framtiden är att studera sjukfrånvarons ersättningssystem samt de faktorer som påverkar ersättningen.</p><p>Syftet med uppsatsen är att med hjälp av tidigare forskning, ekonomisk teori och regressionsanalyser studera vilka faktorer som påverkar sjukskrivningsfrekvensen. Jag undersöker även om sjukfrånvarofrekvensen är känslig för ändringar av nivån på ersättningen vid sjukfrånvaro samt om en glesbygdspåverkan förändrar ett eventuellt förhållande mellan sjukfrånvarofrekvensen och övriga undersökta faktorer.</p><p>Mitt resultat visar på att det finns signifikanta samband mellan sjukfrånvarofrekvensen och de undersökta faktorerna. En av dessa faktorer är sjuk- och aktivitetsersättningen, den uppvisar ett positivt samband med sjukfrånvarofrekvensen. Detta beror bland annat på att sjukersättningen används som en ventil till sjukförsäkringen när denna blir alltför överhettad.</p><p>Tidigare studier har visat att förändringar i ersättningsnivåer ger en stark inverkan på benägenheten att sjukskriva sig. Utvecklingen under 90-talet visar på att dessa tendenser till nyttomaximering mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen förekommer. Mina antaganden om effekten av 2003 års reform, som minskade ersättningen för arbetsoförmåga hos arbetslösa vid sjukdom, var i enlighet med ovan nämnda resonemang. Mina regressionsresultat för arbetslöshet var dock inte signifikanta och säkerställer därför inte mina antaganden. Däremot visar mina regressionsresultat på att 2003 års reform har påverkat sambandet mellan sjukfrånvarofrekvensen och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.</p><p>När det gäller hur glesbygdspåverkan inverkar på sjukfrånvarofrekvensens förhållande till de undersökta faktorerna kan jag inte med statistisk säkerhet påvisa att variabeln glesbygd haft någon inverkan på förhållandet.</p>

<p>Vid årsskiftet 2010 blev ca 17000 långtidssjukskrivna i Sverige utförsäkrade från Försäkringskassan. De hänvisades till åtgärdsprogrammet Arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Riksdagens snabba beslut angående de nya reglerna för sjukförsäkringen kom att kräva mer av den sjukskrivne individen än någonsin tidigare. Det kom också att kräva brådskande planering kring organiseringen och hanteringen av de nya reglerna från både Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens personal. Kunskapen var låg om hur de utförsäkrade upplevde hanteringen kring övergången och hur organiseringen och hanteringen kring regeländringarna skedde. Syftet med studien var att undersöka hur de utförsäkrade individerna upplevde övergången från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen samt undersöka om det fungerade som det var tänkt med hanteringen kring regeländringarna i sjukförsäkringen. En kvalitativ undersökningsmetod med semistrukturerade intervjuer utfördes med en handläggare från Försäkringskassan, en chef från Arbetsförmedlingen och fyra stycken utförsäkrade individer som gick på Arbetslivsintroduktionen. Undersökningen visade att idén med de nya regeländringarna i sjukförsäkringen var god men att övergången till Arbetsförmedlingen inte fungerade tillfredställande. Studien visade också att beslutet om regeländringarna angående utförsäkringen gick alldeles för snabbt, vilket personal vid Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen uppgav</p>

<p>Det är ett faktum att sjukfrånvaron i Sverige ökat dramatiskt det senaste decenniet, vilket medfört stora påfrestningar på samhällsekonomin. Vanligt förekommande förklaringar till det plötsliga sjukskrivningsutbrottet kan sammanfattas i att svenskarna blivit äldre, arbetslöshetsnivån ändrats, ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen blivit generösare samt att arbetsmiljöerna blivit sämre. Något större fokus har däremot inte riktats på huruvida införandet av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen har bidragit till ökade sjukskrivningsnivåer. Denna aspekt blir än mer intressant att undersöka i och med regeringens aktuella förslag att utöka arbetsgivarnas betalningsansvariga sjuklöneperiod att gälla tre veckor istället för nuvarande två. Uppsatsens syfte är att analysera hur ett korrekt kostnadsansvar för arbetsgivarna bör se ut och om dagens svenska sjukförsäkring är utformad i enlighet med detta. Dagens sjukförsäkring finansieras genom arbetsgivaravgifter och är odifferentierad (d.v.s. oberoende av varje enskilt företags sjukfrånvaro). Problemet med moral hazard har lösts genom en karensdag. Som anställd finns det ett stort skydd för inkomstbortfall och arbetstagarens incitament är således näst intill begränsat till karensdagen. I och med det nya förslaget kommer arbetsgivarna i princip att ha strikt ansvar för de tre första veckorna, men efter tre veckor upphör arbetsgivarnas kostnadsansvar. En arbetsgivare har därför starka incitament att långtidssjukskriva en individ som är borta en vecka i taget med några veckors mellanrum, eftersom en sådan anställd kostar företaget otroligt mycket pengar. Frånvaron av detta kostnadsansvar har med största säkerhet bidragit till den kraftigt ökade långtidssjukskrivningen och så länge som företagen inte berörs av den samhällsekonomiska förlusten så kommer de inte heller att genomföra tillräckligt med förebyggande rehabiliteringsåtgärder.</p><p>Det är alltså staten som bär risken och en stor del av kostnaderna, vilka finansieras genom skatt på de båda parterna. Detta leder till att de ekonomiska konsekvenserna inte drabbar de inblandade utan skattebetalarna istället, vilket motverkar sjukförsäkringens välfärdsutjämnande syfte. Valet av ekonomiskt ansvar har stor preventiv betydelse. I sjukskrivningsprocessen finns det idag inte någon part som säger stopp. En av uppsatsens slutsatser är att istället för strikt ansvar för arbetsgivarna de tre första veckorna skulle strikt ansvar med vållandeförbehåll och tydliga ansvarsavgränsningar skapa en effektiv nivå av förebyggande åtgärder. Uppsatsen visar också att en stor del av risken vad det gäller</p><p>sjukfrånvaro är individknuten, vilket tyder på att endast en del av försäkringen ska differentieras med hänsyn till arbetsplatsen och att arbetstagaren själv ska bära en viss risk. Det är därför viktigt att möjlighet ges för individerna att försäkra sig. På så sätt kan den part som har störst möjlighet att minska sjukfrånvaron också bära kostnaderna.</p>

No description available.

Vid årsskiftet 2010 blev ca 17000 långtidssjukskrivna i Sverige utförsäkrade från Försäkringskassan. De hänvisades till åtgärdsprogrammet Arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen. Riksdagens snabba beslut angående de nya reglerna för sjukförsäkringen kom att kräva mer av den sjukskrivne individen än någonsin tidigare. Det kom också att kräva brådskande planering kring organiseringen och hanteringen av de nya reglerna från både Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens personal. Kunskapen var låg om hur de utförsäkrade upplevde hanteringen kring övergången och hur organiseringen och hanteringen kring regeländringarna skedde. Syftet med studien var att undersöka hur de utförsäkrade individerna upplevde övergången från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen samt undersöka om det fungerade som det var tänkt med hanteringen kring regeländringarna i sjukförsäkringen. En kvalitativ undersökningsmetod med semistrukturerade intervjuer utfördes med en handläggare från Försäkringskassan, en chef från Arbetsförmedlingen och fyra stycken utförsäkrade individer som gick på Arbetslivsintroduktionen. Undersökningen visade att idén med de nya regeländringarna i sjukförsäkringen var god men att övergången till Arbetsförmedlingen inte fungerade tillfredställande. Studien visade också att beslutet om regeländringarna angående utförsäkringen gick alldeles för snabbt, vilket personal vid Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen uppgav

Under den senare delen av 90-talet ökade utgifterna för sjukfrånvaron i Sverige lavinartat och 2003 uppgick dem till 40 miljarder kronor. Dagens politiker och myndigheter jobbar fokuserat med att få ner ohälsan i Sverige och med dem även kostnaderna. Ett viktigt led i att minska kostnaderna samt att undvika en liknande utveckling i framtiden är att studera sjukfrånvarons ersättningssystem samt de faktorer som påverkar ersättningen. Syftet med uppsatsen är att med hjälp av tidigare forskning, ekonomisk teori och regressionsanalyser studera vilka faktorer som påverkar sjukskrivningsfrekvensen. Jag undersöker även om sjukfrånvarofrekvensen är känslig för ändringar av nivån på ersättningen vid sjukfrånvaro samt om en glesbygdspåverkan förändrar ett eventuellt förhållande mellan sjukfrånvarofrekvensen och övriga undersökta faktorer. Mitt resultat visar på att det finns signifikanta samband mellan sjukfrånvarofrekvensen och de undersökta faktorerna. En av dessa faktorer är sjuk- och aktivitetsersättningen, den uppvisar ett positivt samband med sjukfrånvarofrekvensen. Detta beror bland annat på att sjukersättningen används som en ventil till sjukförsäkringen när denna blir alltför överhettad. Tidigare studier har visat att förändringar i ersättningsnivåer ger en stark inverkan på benägenheten att sjukskriva sig. Utvecklingen under 90-talet visar på att dessa tendenser till nyttomaximering mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsersättningen förekommer. Mina antaganden om effekten av 2003 års reform, som minskade ersättningen för arbetsoförmåga hos arbetslösa vid sjukdom, var i enlighet med ovan nämnda resonemang. Mina regressionsresultat för arbetslöshet var dock inte signifikanta och säkerställer därför inte mina antaganden. Däremot visar mina regressionsresultat på att 2003 års reform har påverkat sambandet mellan sjukfrånvarofrekvensen och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. När det gäller hur glesbygdspåverkan inverkar på sjukfrånvarofrekvensens förhållande till de undersökta faktorerna kan jag inte med statistisk säkerhet påvisa att variabeln glesbygd haft någon inverkan på förhållandet.

Det är ett faktum att sjukfrånvaron i Sverige ökat dramatiskt det senaste decenniet, vilket medfört stora påfrestningar på samhällsekonomin. Vanligt förekommande förklaringar till det plötsliga sjukskrivningsutbrottet kan sammanfattas i att svenskarna blivit äldre, arbetslöshetsnivån ändrats, ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen blivit generösare samt att arbetsmiljöerna blivit sämre. Något större fokus har däremot inte riktats på huruvida införandet av arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen har bidragit till ökade sjukskrivningsnivåer. Denna aspekt blir än mer intressant att undersöka i och med regeringens aktuella förslag att utöka arbetsgivarnas betalningsansvariga sjuklöneperiod att gälla tre veckor istället för nuvarande två. Uppsatsens syfte är att analysera hur ett korrekt kostnadsansvar för arbetsgivarna bör se ut och om dagens svenska sjukförsäkring är utformad i enlighet med detta. Dagens sjukförsäkring finansieras genom arbetsgivaravgifter och är odifferentierad (d.v.s. oberoende av varje enskilt företags sjukfrånvaro). Problemet med moral hazard har lösts genom en karensdag. Som anställd finns det ett stort skydd för inkomstbortfall och arbetstagarens incitament är således näst intill begränsat till karensdagen. I och med det nya förslaget kommer arbetsgivarna i princip att ha strikt ansvar för de tre första veckorna, men efter tre veckor upphör arbetsgivarnas kostnadsansvar. En arbetsgivare har därför starka incitament att långtidssjukskriva en individ som är borta en vecka i taget med några veckors mellanrum, eftersom en sådan anställd kostar företaget otroligt mycket pengar. Frånvaron av detta kostnadsansvar har med största säkerhet bidragit till den kraftigt ökade långtidssjukskrivningen och så länge som företagen inte berörs av den samhällsekonomiska förlusten så kommer de inte heller att genomföra tillräckligt med förebyggande rehabiliteringsåtgärder. Det är alltså staten som bär risken och en stor del av kostnaderna, vilka finansieras genom skatt på de båda parterna. Detta leder till att de ekonomiska konsekvenserna inte drabbar de inblandade utan skattebetalarna istället, vilket motverkar sjukförsäkringens välfärdsutjämnande syfte. Valet av ekonomiskt ansvar har stor preventiv betydelse. I sjukskrivningsprocessen finns det idag inte någon part som säger stopp. En av uppsatsens slutsatser är att istället för strikt ansvar för arbetsgivarna de tre första veckorna skulle strikt ansvar med vållandeförbehåll och tydliga ansvarsavgränsningar skapa en effektiv nivå av förebyggande åtgärder. Uppsatsen visar också att en stor del av risken vad det gäller sjukfrånvaro är individknuten, vilket tyder på att endast en del av försäkringen ska differentieras med hänsyn till arbetsplatsen och att arbetstagaren själv ska bära en viss risk. Det är därför viktigt att möjlighet ges för individerna att försäkra sig. På så sätt kan den part som har störst möjlighet att minska sjukfrånvaron också bära kostnaderna.

No description available.

No description available.