I det teknikväxande samhället bidrar mjukvaruutveckling till stora it-relaterade utgifter och investeringar. Industrier utvecklar stödjande programvara för sin produktion och mjukvaruföretag levererar digitala system för kunder som behöver uppfylla ett behov. Utvecklingsteamen jobbar under press för att leverera så bra programvara som möjligt och samtidigt hålla sig inom budgetramar som satts upp enligt avtal. För att nå sina mål kan utvecklare introducera teknisk skuld i systemen, dvs. att bristfälliga lösningar byggs före kvalitetslösningar. Teknisk skuld behöver inte vara ett problem för stunden men på sikt kan konsekvenserna av skulderna bli problematiska och kräva resurser att kunna hanteras. Tidigare forskning visar att drygt en fjärdedel av en utvecklares tid går åt för att hantera teknisk skuld. Vid åtgärdande av teknisk skuld brukar refaktorisering vara ett vanligt verktyg att ta till, vilket innebär att skriva om källkod utan att förändra det visuella beteendet för användaren. Syftet med följande uppsats är att undersöka olika branscher som utvecklar mjukvaraoch deras hantering av teknisk skuld genom att belysa vilka faktorer som avgör om och när refaktorisering skall ske, och hur argumentationerna för refaktorisering skiljer sig åt mellan branscherna. Uppsatsen baseras på kvalitativa intervjuer med aktörer från både industri- och mjukvaruföretag. Empirin från intervjuerna analyseras med hjälp av en ontologisk mappning kring typer av teknisk skuld, som sedan har applicerats i ramverket Technical Debt Quadrant. Resultatet visar att industribranschens avgörande faktorer för refaktorisering var konsekvensen av skuldens påverkan samt hur pass förändringsbenägen den skuldbelagda funktionaliteten var. Branschen ansåg att tidpunkten för att refaktoriseravar bäst lämpad i samband med vidareutveckling av en funktion som innehöll teknisk skuld. I konstrast visade resultatet för mjukvarubranschen att faktorerna för refaktorisering var konsekvensen av skuldens påverkan samt vilka ekonomiska förutsättningar som fanns för projektet. Tidpunkten för när refaktorsering var lämplig avgörs när företagen anser att avkastningen för investeringen att refaktorisera är som högst eller när inget annat val finns. Resultatet visar även att branscherna hade olika fokus för hur de argumenterar för refaktorisering. Industrin argumenterade mer med systemet i fokus, hur det kundeförändras med tiden och att det skulle bli lätthanterligt att underhålla med tiden. Mjukvarubranschen hade mer ekonomiska aspekter som argument, dvs. att de analyserade situationen och beslutade huruvida refaktoriseringen är lönsam eller inte. / In the technology-growing society, software development contributes to large itrelated expenditures and investments. Industrial companies develop supporting software for its production and software companies deliver digital systems for customers to satisfy a need. The development teams work under pressure to deliver as good software as possible and at the same time stay within budget frameworks according to agreements. To achieve their goals technical debt in systems can be introduced, which means that deficient solutions are built before quality solutions. Technical debt does not have to be a problem at first, but in the long run the consequences of the debts can become problematic and require resources to be managed. When fixing technical debt, refactorization is a common tool to resort to, which means to rewrite source code without changing the visual behaviour to the user. Previous research shows that just over a quarter of a developer's time is spent managing technical debt. The purpose of the thesis is to examine different industries that develop software and their management of technical debt by highlighting which factors determine if and when refactoring should take place, and how the arguing for refactorization differentiate between the industries. The thesis is based on qualitative interviews with actors from both industrial and software companies. The empirical data from the interviews are analysed with the help of an ontological mapping around types of technical debt, and later applied in the framework Technical Debt Quadrant. The results show that the industry companies' decisive factors for refactorization were the consequence of the debt's impact and how prone to change the indebtedness functionality was. The industry considered that the time to refactorize was best suited in connection with the further development of a function that contains technical debt. In contrast, for the software companies the results showed that the factors for refactorization were the consequences of the debt's impact and what financial prerequisites there were for the project. Appropriate timing for refactoring wasdetermined when the companies consider that the return on the investment to refactorize is at its highest or when there is no other choice. The results also show that the industries had different focus on how they argue for refactorization. The industry argued more with the system in focus, how it could change over time and that it should be easy to maintain while the software industry had more economic aspects as an argument, ie. that they analyzed the situation and made choices whether the refactorization is profitable or not.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-104464 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Bolinder, Viktor, Börjesson, Sebastian |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för informatik (IK), Linnéuniversitetet, Institutionen för informatik (IK) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0024 seconds