Denna studie grundar sig på tre ostrukturerade fokusgruppsintervjuer som genomfördes med ungdomar på en gymnasieskola i Stockholmsområdet. Urvalet bestod av gymnasielever som gick på skolan och var 18-22 år. Avsikten var att studera hur ungdomarna gör skillnad på narkotikaklassade och icke narkotikaklassade preparat som används i berusningssyfte. De frågeställningar vi arbetat efter var följande: Hur konstrueras alkohol diskursivt i samtalet om andra berusningspreparat? Konstrueras bruket som individens eget ansvar eller som ett gemensamt samhällsansvar? Ungdomarna har under fokusgruppsintervjuerna fått argumentera, definiera och motivera hur dessa gränser görs. Vi har utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv valt att tolka dessa gränsdragningar som symboliska, d.v.s. de representerar värderingar som individen institutionaliserats in i och aktivt upprätthåller. Analysmetoden baseras på Faircloughs kritiska diskursanalys där vi analyserat ungdomarnas samtal utifrån hur isärhållandet mellan narkotikaklassade preparat och icke-narkotikaklassade preparat upprätthålls, förhandlas och omförhandlas i form av symboliska gränsdragningar. Utifrån det insamlade materialet fann vi att alkoholen hade en särställning gentemot övriga berusningspreparat då det både var tillåtet och socialt accepterat. En återkommande gränsdragning som konstruerades i samtalen var mellan problematiskt och icke problematiskt bruk. Gränsdragning kopplades samman med kontroll, social kontext, ålder och miljö. I samtalet om cannabis användes alkohol som referenspunkt och delade upp deltagarna i två polariserade läger. Ena sidan var för en legalisering medan den andra sidan var för ett totalförbud av samtliga berusningspreparat vilket vi tolkade utifrån hur ungdomarna såg på ansvarsfördelningen. Den svenska beskattningsmodellen av alkohol och tobak beskrevs som tvivelaktig eftersom den innebär att staten tjänar pengar på individers mer eller mindre skadliga bruk.