Den här studien syftar till att visa hur Åke Holmberg och Astrid Lindgren gör för att ackommodera läsarens uppmärksamhet från en genre till en annan genom en genreanalys av Kati i Amerika och Skuggornas Hus. Genom en berättarteknisk analys avser jag även att undersöka hur ett genreinslag kan användas för att kompositionellt motivera övergången till ett inslag inom den andra genren. Båda romanerna har en berättarperson som också deltar i handlingen men frågan är om de båda romanerna ger samma intryck av äkta sceniskhet? Analysen av Kati i Amerika och Skuggornas Hus visar att Holmberg och Lindgren kombinerar två olika genrer var, som går parallellt i romanernas handlingar. I studien kommer jag fram till att författarna använder den ena genren för att kompositionellt motivera den andra genren och tvärtom. Detta fenomen är något tydligare i Skuggornas Hus än i Kati i Amerika. Resultatet bekräftar även min tes om att intrycket av ett berättande jag är starkare i en reseroman än i en äventyrsberättelse med inslag av thriller. Skuggornas Hus ger därför ett kraftigare intryck av äkta sceniskhet i förhållande till Kati i Amerika.