Den fasta egendomen i Sverige utgörs av mark och är indelad i fastigheter. För att ändra fastighetens utsträckning eller rättigheter som är kopplade till denna görs det genom fastighetsbildning som ansöks vid en lantmäteriförrättning. Dessa lantmäteriförrättningsärenden handläggs av de statliga eller kommunala lantmäterimyndigheterna. Är någon av sakägarna i förrättningen missnöjd med lantmätarens beslut, kan denna överklaga beslutet till mark- och miljödomstolen. Domstolen fattar därefter beslut i ärendet. Anser domstolen att lantmäterimyndighetens beslut är felaktigt eller bristfälligt, kan de återförvisa ärendet. Denna studie har därmed undersökt varför dessa förrättningar återförvisas. Syftet med studien är att öka kunskapen om återförvisade förrättningsärenden. Ur en samhällsekonomisk- och rättssäkerhetssynvinkel är det angeläget att hanteringen kring lantmäteriförrättningar blir mer effektiv.  För att genomföra studien har en studie av domar och intervjustudie genomförts. Intervjuer genomfördes med förrättningslantmätare och ett tekniskt råd från mark- och miljödomstolen samt Mark- och miljööverdomstolen. Under intervjuerna framkom det att ämnet är viktigt och att lantmäterimyndigheterna är en välorganiserad myndighet. I studien har det använts 119 återförvisade ärenden. Dessa har efter bearbetning kategoriserats och visat att största anledningen till att ärenden återförvisas är på grund av formella fel. Lantmäterimyndigheten har vid sådana fel till exempel inte redovisat skäl för beslut, brustit i sin utredningsplikt, sammanträde har inte hållits eller att rätt sakägare inte blivit kallade.  Slutsatsen blir sålunda att lantmäterimyndigheterna bör arbeta mer kring hur de redovisar skälen för besluten på ett tydligare sätt.