Tillkomsten av den kommunala hemtjänsten har beskrivits som en valfrihetsrevolution, inte enbart för äldre med omsorgsbehov utan även för kvinnor med omsorgsbehövande föräldrar. För första gången i historien kunde äldre i alla samhällsskikt bo kvar hemma, utan att vara helt beroende av de vuxna barnen, i praktiken de medelålders döttrarnas insatser. Antalet vårdtagare ökade dramatiskt mellan 1960 och slutet av 1970-talet, då nästan en fjärdedel av Sveriges äldre hade tillgång till hemtjänst. Efter det har antalet äldre med beviljad hemtjänst minskat samtidigt som antalet 80 år och äldre har tredubblats sedan 1960. År 1992 introducerades Ädelreformen, vilket innebar att kommunerna övertog ansvaret för äldreomsorgen från landstingen. Ädelreformen och dess efterföljare har lagt över såväl ansvaret som kostnaderna för omsorgen på kommunerna men utan att dessa i motsvarande takt fått ekonomiskt stöd för att kunna behålla verksamheterna i oförändrat skick. I denna uppsats jämförs äldreomsorgens utveckling i två svenska kommuner, Luleå och Skellefteå, från 1998 till 2014. Undersökningen visar att antalet beviljade platser i särskilt boende har minskat i de båda kommunerna sedan 1998 samt att kvaliteten på utförandet av äldreomsorgen kan variera mellan de svenska kommunerna idag. I dagens Sverige pågår en mycket tydlig förskjutning av omsorgsansvar från det offentliga till familjen. Hjälptilldelningen har blivit mer restriktiv, den har oftare utgått från tillgängliga resurser istället för från befintliga behov och en ökad andel vårduppgifter har förts över på anhöriga och andra närstående. Under åren då den offentliga hemtjänsten expanderade, fram till 1980-talet, sågs familjen främst som ett komplement till den offentliga äldrevården. Nu ter det sig snarare som att familjen har fått fylla gapet mellan äldres behov och de resurser som finns tillgängliga för vård och omsorg. Denna studie visar att arbetskontraktet inte är en garant för välfärd. Välfärdsstaten har dragit sig tillbaka och samhällets engagemang minskat vilket inte innebär att behoven upphört, istället har en förskjutning mot alltmer informella insatser ägt rum. De anhöriga som står för dessa insatser är ofta kvinnor, äldre makar och medelålders döttrar.