<p>Det förekommer hållningsmönster som kan leda till problem från nacke och axlar. Ett hållningsmönster med hög muskelaktivitet i övre trapezius (ÖT) är ofta förknippat med nack- och skuldersmärta. Därför var det relevant att göra en experimentell hållningskorrigeringsstudie för att studera eventuella förändringar i muskelaktiviteten i ÖT. Syftet med studien var att undersöka om en korrigering av axlarnas position har betydelse för muskelaktiviteten i ÖT när armarna hålls i tre olika positioner framför kroppen, samt beskriva muskelaktiviteten i dessa positioner. Tio personer med hopsjunken hållning och nack- eller axelproblem deltog i studien. Muskelaktiviteten i ÖT mättes med elektromyografi i tre olika positioner före och efter en korrigeringsintervention. En signifikant minskning (<em>p</em><0,05) av muskelaktiviteten i ÖT registrerades för respektive position efter hållningskorrigeringen. Det fanns individuella skillnader i muskelaktiviteten i ÖT hos försökspersonerna och korrigeringseffekten för muskelaktiviteten i ÖT varierade beroende på position. Resultatet pekar på att hållningskorrigering är procentuellt sett effektivare i en armposition med låg muskelaktivitet än i en position med hög muskelaktivitet. Däremot ger en korrigering i en position med hög muskelaktivitet större reell minskning av muskelaktiviteten än i en position med låg muskelaktivitet. Vidare kunde ses att vissa individer kan vara mer mottagliga för hållningskorrigeringen än andra.</p>

Det förekommer hållningsmönster som kan leda till problem från nacke och axlar. Ett hållningsmönster med hög muskelaktivitet i övre trapezius (ÖT) är ofta förknippat med nack- och skuldersmärta. Därför var det relevant att göra en experimentell hållningskorrigeringsstudie för att studera eventuella förändringar i muskelaktiviteten i ÖT. Syftet med studien var att undersöka om en korrigering av axlarnas position har betydelse för muskelaktiviteten i ÖT när armarna hålls i tre olika positioner framför kroppen, samt beskriva muskelaktiviteten i dessa positioner. Tio personer med hopsjunken hållning och nack- eller axelproblem deltog i studien. Muskelaktiviteten i ÖT mättes med elektromyografi i tre olika positioner före och efter en korrigeringsintervention. En signifikant minskning (p&lt;0,05) av muskelaktiviteten i ÖT registrerades för respektive position efter hållningskorrigeringen. Det fanns individuella skillnader i muskelaktiviteten i ÖT hos försökspersonerna och korrigeringseffekten för muskelaktiviteten i ÖT varierade beroende på position. Resultatet pekar på att hållningskorrigering är procentuellt sett effektivare i en armposition med låg muskelaktivitet än i en position med hög muskelaktivitet. Däremot ger en korrigering i en position med hög muskelaktivitet större reell minskning av muskelaktiviteten än i en position med låg muskelaktivitet. Vidare kunde ses att vissa individer kan vara mer mottagliga för hållningskorrigeringen än andra.