No description available.

No description available.

No description available.

Thesis (LL.M.)--University of Hong Kong, 1989. / Also available in print.

Thesis (M. A.)--University of Hong Kong, 2007. / Title proper from title frame. Also available in printed format.

<p>Exklusivitetsklausuler används ofta som säkerhet för att den presumtiva köparen, budgivaren, ska våga inleda det kostsamma och tidskrävande förhandlingsarbetet. Exklusivitetsklausulen ger budgivaren, och i vissa fall säljaren, trygghet genom att säljaren förhindras att föra parallella förhandlingar. Exklusivitet är särskilt vanligt förekommande vid företagsförvärv eftersom sådana transaktioner ofta innefattar betydande kostnader och risker. Exklusivitetsklausulen kan vara en del av en avsiktsförklaring, eller finnas upprättad i ett särskilt avtal. Huruvida klausulen de facto ger budgivaren någon trygghet kan emellertid ifrågasättas och kanske erbjuder istället lojalitetsplikten skydd vid sidan av den överenskomna exklusiviteten. Exklusivitetsklausuler i avsiktsförklaringar uttrycker en avsikt att inte föra parallella förhandlingar och möjligtvis går det inte att likställa avsikten men någon plikt att endast förhandla med en part. Klausulen tvingar heller inte säljaren att sälja företaget och utan försäljning har budgivaren lagt ned tid och kostnad förgäves. Lojalitetsplikten har en stark ställning i svensk rätt och förmodas bli allt starkare genom lojalitetspliktens förekomst i lex mercatoria. Det går dock inte att direkt anta att lojalitetsplikten skulle uppställa krav på att parterna inte för parallella förhandlingar, utan andra principer såsom avtalsfriheten komplicerar situationen. Bedömningen får göras utifrån vad som kan anses vara ett illojalt beteende, det vill säga principen om culpa in contrahendo. Såväl exklusivitetsklausuler som lojalitetsplikten, i de fall lojalitetsplikten uppställer</p><p>krav på exklusivitet, skapar viss skadeberäkningsproblematik när åsidosättandet av exklusiviteten väl är ett faktum. Budgivarens skada kan påstås bestå dels av förhandlingskostnader som lagts ned i onödan, dels av förlorad vinst till följd av det förlorade förvärvet och frågan är vad denne kan förvänta sig bli ersatt för när exklusiviteten nonchalerats. Skadan är dessutom en indirekt, snarare än direkt, följd av de parallella förhandlingarna. Det är försäljningen till någon annan, inte de parallella förhandlingarna i sig, som orsakat skadan. Det finns många frågetecken runt exklusivitet och dess rättsverkningar som jag med denna uppsats avser att reda ut.</p>

Thesis (Ph. D.)--University of Texas at Austin, 2005. / Vita. Includes bibliographical references (p. 363-367). Also available online via the University of Texas at Austin Library website (http://www.lib.utexas.edu/).

Thesis (M.Phil.)--City University of Hong Kong, 2006. / "Submitted to Department of Management Sciences in partial fulfillment of the requirements for the degree of Master of Philosophy" Includes bibliographical references (leaves 81-84)

Exklusivitetsklausuler används ofta som säkerhet för att den presumtiva köparen, budgivaren, ska våga inleda det kostsamma och tidskrävande förhandlingsarbetet. Exklusivitetsklausulen ger budgivaren, och i vissa fall säljaren, trygghet genom att säljaren förhindras att föra parallella förhandlingar. Exklusivitet är särskilt vanligt förekommande vid företagsförvärv eftersom sådana transaktioner ofta innefattar betydande kostnader och risker. Exklusivitetsklausulen kan vara en del av en avsiktsförklaring, eller finnas upprättad i ett särskilt avtal. Huruvida klausulen de facto ger budgivaren någon trygghet kan emellertid ifrågasättas och kanske erbjuder istället lojalitetsplikten skydd vid sidan av den överenskomna exklusiviteten. Exklusivitetsklausuler i avsiktsförklaringar uttrycker en avsikt att inte föra parallella förhandlingar och möjligtvis går det inte att likställa avsikten men någon plikt att endast förhandla med en part. Klausulen tvingar heller inte säljaren att sälja företaget och utan försäljning har budgivaren lagt ned tid och kostnad förgäves. Lojalitetsplikten har en stark ställning i svensk rätt och förmodas bli allt starkare genom lojalitetspliktens förekomst i lex mercatoria. Det går dock inte att direkt anta att lojalitetsplikten skulle uppställa krav på att parterna inte för parallella förhandlingar, utan andra principer såsom avtalsfriheten komplicerar situationen. Bedömningen får göras utifrån vad som kan anses vara ett illojalt beteende, det vill säga principen om culpa in contrahendo. Såväl exklusivitetsklausuler som lojalitetsplikten, i de fall lojalitetsplikten uppställer krav på exklusivitet, skapar viss skadeberäkningsproblematik när åsidosättandet av exklusiviteten väl är ett faktum. Budgivarens skada kan påstås bestå dels av förhandlingskostnader som lagts ned i onödan, dels av förlorad vinst till följd av det förlorade förvärvet och frågan är vad denne kan förvänta sig bli ersatt för när exklusiviteten nonchalerats. Skadan är dessutom en indirekt, snarare än direkt, följd av de parallella förhandlingarna. Det är försäljningen till någon annan, inte de parallella förhandlingarna i sig, som orsakat skadan. Det finns många frågetecken runt exklusivitet och dess rättsverkningar som jag med denna uppsats avser att reda ut.

Both the Commission and the Community Courts have on several occasions stated that a concentration that will cause the creation or strengthening of an oligopoly under certain circumstances might cause what’s referred to as a collective dominant position in the market. The concept of collective dominant position has gained a lot of criticism for being poorly defined and thereby create an uncertainty. The Commissions approach when applying the concept has also gained criticism for its lack of consistency. As a consequence of the Court of First Instances (CFI) decision in the case Airtours v. the European Commission, 3 in whish the Commissions standard of proof were rejected by the CFI, the merger regulation have been revised by the Commission. The expected consequences of the revised merger regulation and its future application have been that the Commission will leave the criteria of dominance in favour of a criterion of anti-competitive effects when evaluating proposed concentrations. An analysis of the new merger regulation and the published guidelines, as well as recent decisions from the Commission based on the new regulation, show no major change in the Commissions approach. The Commission will continue to use the concept of dominance as the base for the decisions. The only change in approach seems to concern the concept of collective dominant position where the Commission apparently has made a move towards an anticompetitive effects criterion in the assessment of concentrations. The Commission appears to deliberately avoid using the term collective dominant position in favour of a concept of ‘anti-competitive effects of a concentration resulting from the non-coordinated behavior of undertakings which would not have a dominant position on the market concerned’.4 It definitely seems like we have seen the end of the concept of collective dominant position. / Såväl kommissionen som gemenskapsdomstolarna har vid flera tillfällen uttalat att en koncentration som skapar eller förstärker ett oligopol under vissa förutsättningar kan ge upphov till något man kallar kollektiv dominerande ställning på marknaden. Begreppet kollektiv dominerande ställning har fått utstå mycken kritik för att vara dåligt definierat och därigenom skapa osäkerhet, även kommissionens tillämpning av begreppet har kritiserats för att inte vara helt konsekvent. Efter förstainstansrättens dom i målet Airtours mot kommissionen1 där rätten underkände kommissionens bevisning i frågan om huruvida den aktuella koncentrationen skulle ge upphov till en kollektiv dominerande ställning, har kommissionen reviderat sin koncentrationsförordning. Förväntningarna på den nya förordningen och den framtida tillämpningen har varit stora. Många väntade sig att kommissionen nu skulle lämna dominanskriteriet vid bedömningen av en koncentrations konkurrenshämmande effekter, för att istället börja tilllämpa ett rent konkurrensskadekriterium. En analys av den nya förordningen med tillhörande riktlinjedokument och de få beslut som kommissionen fattat på basis av den nya förordningen, pekar dock på att ingen större förändring kommer att ske. Kommissionen kommer även i fortsättningen att, i de allra flesta fall, basera sin bedömning på dominanskriteriet. Däremot verkar begreppet kollektiv dominerande ställning vara något man avser att överge till förmån för en bedömning av de konkurrenshämmande effekterna av en föreslagen koncentration. Kommissionen förefaller numer undvika begreppet kollektiv dominerande ställning, man talar istället om ”Konkurrenshämmande effekter till följd av ett icke-samordnat beteende hos företag som inte skulle få någon dominerande ställning på den berörda marknaden”2, något som talar för att begreppet kollektiv dominerande ställning nu spelat ut sin roll.