I barnmorskans kompetensområde ingår att främja tidig amningsstart och ge amningsstöd under barnets första vakenhetsperiod strax efter födelsen. Det finns evidens för att tidig amningsstart leder till helamning under en längre tidsperiod. Det är därför viktigt att den första amningen sker inom 120 minuter efter barnets födelse. Förlossningsbarnmorskans stöd i samband med den första amningen har stor betydelse för att detta ska möjliggöras. I föreliggande studie beskrivs en rad faktorer som både stör och främjar den tidiga amningsstarten. Barnmorskor har enligt sin kompetensbeskrivning samt direktiv från WHO och UNICEF ett tydligt ansvar att främja amning inom denna tidsram. Syftet med denna studie är att beskriva förlossningsbarnmorskans stödjande roll i samband med amning inom 120 minuter efter födelsen och identifiera de faktorer som upplevs påverka stödet. Sammanlagt 81 förlossningsbarnmorskor har deltagit i denna enkätstudie som analyserades med en kombinerad kvalitativ och kvantitativ metod. I resultatet framkom att förlossningsbarnmorskor prioriterar ett närvarande och informativt amningsstöd. De involverar partnern och eftersträvar att genom närvaro och dialog vara ett stödjande och stärkande stöd. Stort fokus läggs på främjandet av barnets naturliga amningsbeteende. Barnmorskorna uppmuntrar föräldrarna att vara närvarande och observanta på barnets signaler. Så långt det går undviks störande vårdrutiner och ett handgripligt amningsstöd.  Det mest framträdande i resultatet är att den pressade arbetssituationen inom förlossningsvården tvingar barnmorskor att välja mellan ett handgripligt amningsstöd eller ett uteblivet stöd. Denna resursbrist och stressiga arbetsmiljö leder i sin tur till uppgivenhet hos barnmorskor. Resultaten i denna studie föranleder diskussion kring resursbristens negativa effekter på amning ur ett långtidsperspektiv. Effekterna av en senarelagd amningsstart, ett uteblivet amningsstöd och negativ första amningsupplevelse är troligen en sjunkande amningsfrekvens. Teoretiskt sett är den rådande resursbristen inom svensk förlossningsvård ett direkt hot mot folkhälsan då en eventuell sjunkande amningsfrekvens skulle bidra till en fortsatt ökning av olika metabola sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar och cancer.