Sammanfattning Uppsatsens syfte är att utreda om Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) tillgodoser försiktighetsprincipen och EU-rättens krav vid riskbedömningar i Natura 2000-ärenden. Elva svenska rättsfall har analyserats och fyra fall från EU-domstolen. Följande frågor besvaras; -       hänvisar domstolen till begreppet gynnsam bevarandestatus? -       går det att utläsa ur MÖD:s domskäl om försiktighetsprincipen har tillämpats? Natura 2000-regleringen baseras på två EU-direktiv och syftar till att bevara och skydda den biologiska mångfalden inom unionen. Medlemsstaterna åläggs därför att upprätta skyddsområden för de arter och livsmiljöer som är listade i bilagor till direktiven. Medlemsstaterna är skyldiga att inrätta ett förfarande för att pröva verksamheters tillåtlighet inom skyddsområdena. Genom detta förfarande ska de nationella myndigheterna inte tillåta verksamheter som kan skada områdets integritet. Av EU-domstolens rättsfall framgår att tillståndsförfarandet ska tillämpas i ljuset av försiktighetsprincipen. Min analys av rättsfallen visar att MÖD fram till 2011 inte tillgodosett försiktighetsprincipen på ett tillfredställande sätt. Osäkerheter i utredningar angående potentiella skador har förbisetts och i något fall har det inte gått att utläsa om försiktighetsprincipen tillämpats. De två senaste åren har en positiv förändring skett. Domskälen har blivit tydligare, hänvisningar till lagstiftningen har gjorts mer tillfredställande och osäkerheter i utredningarna har lett till att tillstånd inte meddelats. Fortfarande finns dock möjlighet att förtydliga domskälen genom hänvisningar till gynnsam bevarandestatus och bevarandeplaner i aktuella områden.