Denna uppsats behandlar två barnporträtt utförda av Alexander Roslin utifrån ett performativt perspektiv. Syftet med uppsatsen är att undersöka en relativt outforskad aspekt av dennes konstnärskap samt hur detta relaterar till det samhälle konstnären verkade i. Hur upplysningens syn på barnet tar sitt uttryck i Alexander Roslins två barnporträtt samt hur detta kan analyseras utifrån ett performativt perspektiv är två centrala frågeställningar för uppsatsen. Frågeställningarna kommer att besvaras genom ett antal teoretiska utgångspunkter, där Jean-Jacques Rousseaus Émile, eller Om uppfostran är mest central. Metoden som uppsatsen kommer tillämpa är baserad på en komparativ analys av de två barnporträtten utifrån ett performativt perspektiv. Uppsatsens disposition är uppdelad i två kapitel, där det initiala beskriver och jämför de två porträtten, och det andra analyserar porträtten utifrån begreppet performativitet.  Uppsatsens generella resultat visar på en korrelation mellan det allmänna samhällets syn på barnet under 1700-talet och Alexander Roslins porträtteringar av barn. Detta understryks av uppsatsens performativa analys, som vidare bidrar till en djupare förståelse för hur samhället under 1700-talet och dess ideal tar sitt uttryck i en konstnärs skildringar.