Den grundlagsstadgade näringsfriheten är av stor betydelse för Sveriges välstånd. Den får därför endast inskränkas av i huvudsak lagstiftning som skyddar angelägna allmänna intressen. Antitrustregleringen, som är en stor del av konkurrensrätten, utgör en sådan lagstiftning som motiveras bland annat med hänsyn till att den fyller en funktion i enlighet med allmänintresset, nämligen att bevara och främja konkurrensen. Regleringen får dock inte alltid konkurrensfrämjande resultat, då följderna av regleringen kan bli att företag på grund av alltför omfattande påföljder efter en överträdelse inte själva kan styra sin verksamhet i enlighet med näringsfriheten. Särskilt omfattande torde konsekvenserna vara för de mindre ekonomiskt bemedlade företagen. Analysen av konsekvenserna i nedanstående framställning är teoretisk, vilket innebär att det är omöjligt att göra en intresseavvägning då omfattningen av de praktikska konsekvenserna inte är utredd. Därmed är det inte möjligt att göra en fullständig legitimitetsbedömning av regleringen. Däremot innebär den teoretiska risken för att sådana konsekvenser inträffar att möjligheten att förändra antitrustregleringen bör utredas. Likaså bör näringsfrihetens ställning hos lagstiftaren framhävas för att på så sätt undvika den här typen av risker att regleringen åsidosätts, i vissa fall kanske utan legitim grund.