Syftet med denna uppsats är att undersöka två samtida svenska filmfestivaler, Göteborg International Film Festival och Malmö Arab Film Festival, utifrån två teoretiska perspektiv på filmfestivalen med den mer övergripande målsättningen att bidra till ett spirande och stadigt växande forskningsfält kring filmfestivalen i den nationella kontexten. De aktuella festivalerna inringar i förhållandevis god mån den svenska filmfestivalflorans allsidighet; en omfångsrik historisk publik festival respektive en smalare tematisk nykomling.                       De teoretiska perspektiven innefattar festivalen betraktad som en del av ett internationellt nätverk utifrån Thomas Elsaessers och Marijke de Valcks definition, samt som en kulturell yttring av föreställda gemenskaper. Med utgångspunkt i dessa teoretiska positioner kommer festivalerna granskas med fokus på dess uppkomst, visioner och agenda, filmprogram, publik, ekonomisk beskaffenhet och liknande kontextualiserade förhållanden.                       För Göteborg International Film Festival utgör spridningen av filmkultur, de huvudsakliga fundamenten i dess målsättningar och agenda, i synnerhet med fokus på nordisk film, medan tematiken, den arabiska kulturen, utgör det bärande för Malmö Arab Film Festival. Göteborg International Film Festival uppvisar i samstämmighet med de nätverksteoretiska perspektiven på festivalen en mångfacetterad beskaffenhet av filmceremoni, marknadsplats, internationell plattform och tävlingsmästerskap, i kontrast till Malmö Arab Film Festival där festivalens textur är mer komplex än föreliggande bestämningar. Båda festivalerna har uppstått i den post-industriella staden och dess återskapande som centrum för kreativitet, kultur och kunskap.                       Malmö Arab Film Festival adresserar en uppenbar arabisk (föreställd) gemenskap i sitt tematiska fokus. Denna föreställda gemenskap kan emellertid även appliceras på Göteborg International Film Festival och dess bestämning som en internationell publik festival, med hänsyn till dess faktiska demografi med övervägande del lokala besökare.

This thesis undertakes a study of four films, directed by Arab directors from Palestine, Lebanon, America and the United Arab Emirates, and argues that these works speak back to the negative representation of Arabs in mainstream Hollywood films. It examines the methods these directors have deployed to contribute to a consciousness on a cultural level. These include the films Amreeka (dir. Dabis, 2009: USA, National Geographic Entertainment), Paradise Now (dir. Abu-Assad, 2005: USA, Warner Bros), West Beirut (dir. Doueiri, 1998: Belgium, France, Norway, Lebanon: 38 Production) and City of Life (dir. Mostafa, 2009: UAE: Filmworks). I argue that these films speak back to the representation of Arabs created by Hollywood. In all the films I analyse the representation of the characters, which allows viewers into their frames of reference and makes them relatable. The characters are ordinary people facing the situations of everyday life in various settings. Whether it is the limitation of their geographical location while living under occupation in Palestine as in Amreeka and Paradise Now, emigrating to America and coping with xenophobia as in Amreeka, living in a country exploding as civil war breaks out as in West Beirut, or adjusting to multiculturalism as in City of Life, filmmakers are allowing viewers into the lives of Arabs, representing them in terms of all their successes, failures, vulnerabilities and excesses. They are human beings with the same concerns as all humanity, for peace in their countries, the stability of their societies and the safety of their families. My investigation analyses the films through the theoretical lenses of Stuart Hall’s theory of representation (2012), Edward Said's Orientalism (1997), and decoloniality as advocated by Maldonado-Torres (2014) and Mignolo (2011). A postmodern reading of City of Life is made within Baudrillard's theory of hyperreality (2010), Lyotard’s concept of the grand narrative (1986) and Žižek’s concept of the dematerialisation of real life. A close reading of the films, using the research methods of semiotics and narratology, enables a deconstruction of some obscure elements, such as the embedded meaning in dialogue or the messages implicit in the mise en scène. In the process, cultural contradictions and similarities are explored and uncovered. / English Studies / D. Litt. et Phil. (English)