Föreliggande forskningsrapport syftar till fördjupning i frågor som rör långtidssjukskrivna kvinnor med psykisk ohälsa. I Sverige är i dag kvinnor överrepresenterade när det kommer till långtidssjukskrivningar och att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen. Syftet med undersökningen är att kartlägga fem långtidssjukskrivna kvinnors upplevelser av att vara i en rehabiliteringsprocess. Studiens intresseområde rör sig kring vad det kan vara för faktorer som påverkar om kvinnorna hjälps av att vara i ett åtgärdsprogram. Jag har använt mig av en kvalitativ intervju när jag samlat in mitt empiriska material. Analysen baseras på Aaron Antonovskys teori KASAM, känsla av sammanhang. Analysen bygger även på studier om rehabiliteringsprocessen, motivation, delaktighet, resurser, goda möten och genus.Resultatet i studien visar på positiv social integration och växande av självförtroende till negativ stress och press. Kvinnorna anser att det viktigaste för en lyckad rehabiliteringsprocess är dialogen mellan rehabiliteringsaktörerna. Den är i dag obefintlig. Flertalet av kvinnorna har upplevelser av misstrohet och likgiltighet i möten med läkare. De blir missförstådda och läkare litar sinsemellan inte på varandras omdöme. Dock finns en solskens historia, när det kom till ett möte mellan en kvinna och hennes läkare. Kvinnornas uppfattning om sin självkänsla är mycket låg. Kvinnorna känner att omgivningen har oerhört svårt att förstå sig på deras sjukdomstillstånd. De upplever det som mycket stressigt och nedvärderande att hela tiden försöka bevisa för omgivningen hur sjuka de är. Ett dilemma är att kvinnorna själva har mycket svårt att förstå sin livssituation.