Bakgrund: Fall fortsätter vara ett stort problem hos äldre personer och studier visar att fallrisk kan öka om man är rädd för att falla. Att inte kunna ta sig upp från golvet efter fall ökar skador och är en indikation av för tidig död. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan self-efficacy för att ta sig upp från golvet och fallrädsla hos äldre personer. Metod: En icke-experimentell tvärsnittsstudie med beskrivande undersökning av variabler från verktygen FES-I och self-efficacy skalan. 28 deltagare inkluderades från två grupper genom ett bekvämlighetsurval. Data analyserades med Spearmans Rangkorrelationskofficient samt Mann-Whitney U-test. Resultat: Medianen för FES-I = 25(18,25/ 30,5), medianen för self –efficacy= 65(50/100). En signifikant skillnad mellan grupper observerades (p FES-I = 0,002, p self-efficacy = 0,004). Det fanns ett signifikant negativt samband mellan FES-I och self-efficacy (Roh = 0,74, p = 0.001).  Slutsats: Sambandet mellan self-efficacy för att ta sig upp från golvet och fallrädsla hos äldre personer visade att desto högre en person skattade sin self-efficacy, desto mindre fallrädsla tycktes hen ha. Genom att begrunda problemet av fallrädsla utifrån den socialkognitiva teorin belyser den här studien vikten att förstå hur en persons tro på sin förmåga påverkar ett beteende.