Tage Aurell (1895-1976) var en originell författare som fick ett senkommet erkännande på 1940-talet. Kortromaner han gav ut på 1930-talet gick inte hem vare sig hos kritiker eller läsare. Varför? Min uppsats syftar till attklarlägga vad det var som gjorde Aurell så egenartad. Det sker genom en noggrann läsning och undersökningav hansroman Martina från 1937. Det skerockså genom att berättelsen analyseras med hjälp av begrepp somlitteraturforskarna Wayne CBooth, Seymor Chatman och Gerald Prince lanserat och diskuterat. Jag vill också pröva vad för slags bok Martinaär. En roman, en novell, en berättelse på prosa? Genretillhörigheten är inte självklar. Arbetet har lett fram till följande slutsatser: Martina är snarareen novell än en roman. Aurell är modernist men ingen vanlig modernist med intresse för den stora staden och livet där. Hans miljö är landsbygden. Inspirerad av främst Gustave Flaubert och Herman Bang är han också impressionist och har en berättarteknik som är karakteristisk för denna riktning: en berättare som håller distans, fri indirekt anföring, scenfragment, glimtar och antydningar, till exempel.Inget psykologiserande. Protagonisterna får avslöja sig genom handlingar och repliker. Närheten till dramat är påfallande. Aurell skrev kortprosa och var extremt sparsmakad med orden när andra med framgång skrev tjocka ordrika romaner. Han ville inte skriva många böcker, bara några små, men de böckerna skulle vara bra, sade han själv.