Bäckahästen är inom nordisk folktro ett vattenväsen i hästgestalt med stor förvandlingsförmåga. Då han visar sig i mänsklig gestalt, kallas han Näcken. Karakteristiska sägner berätta, hur han lockar barn att rida på hans rygg för att sedan störta i vattnet med dem. Likartade föreställningar och sägner om vattenhästar  påträffas hos alla indoeuropeiska folk redan i gammal tid. Så visar bland annat  den forngrekiska myten om Poseidon, som visar ett tydlig släktskap med våra bäckahästsägner, och den forniriska traditionen. Bäckahästen har många släktingar runt om i Europa med identiska egenskaper och attribut. Vattenväsen som den keltiska Kelpie, Tyska Nixe och isländska Nykurinn är bara några få av dessa väsen som har en slående likhet med den nordiska bäckahästen.   Genom att gå tillbaka till de gamla skrifterna som Havamal, Landnamabok och Vatzdoela saga kan man se hur bäckahästtraditionen har utvecklats genom årens lopp till vad den är idag. Våra äldre inhemska traditioner har legat som en mall för bäckahästsägnen, enligt min personliga åsikt, och man kan se många  paralleller till andra länders folklore.   Tack vare kelternas framfart genom Europa har de fört med sig kulturella strukturer, som i sin tur har lämnat avtryck hos de länder de bebott. Och tack vare de  nordiska vikingatågen har vi i norden kommit i kontakt med dessa kulturella strukturer.