Många studier har gjorts inom området familjeterapi men sällan har barnens egna upplevelser utvärderats. Studiens syfte är att utforska barns erfarenheter av familjeterapi. Frågeställningarna behandlar barnens förväntningar inför terapin, men även deras skildringar av familjesamtalen och situationen efter avslutad terapi. I studien, som har en kvalitativ ansats, har åtta barn i åldrarna 5-12 år intervjuats med hjälp av semistrukturerade frågor och "tjejpingmetod" (Soltvedt, M. 2005). Resultaten visar att de flesta barn, trots sina positiva förväntningar innan terapin, upplever familjesamtalen i första hand som "vuxensamtal" där det är föräldrarna som får stöd och hjälp. De tycker att det har varit svårt att förstå och göra sig förstådda i samtalen. Barnen uttrycker en önskan om deltagande i samtalen men upplever ofta ett utanförskap, obehag och osäkerhet gällande sin roll i terapin. De flesta av barnen ser sig själva som "ensam problembärare", vilket är en bild som föräldrarna ofta bekräftar. Syskons deltagande lyfts fram som en tryggande faktor för barnen, liksom de icke-verbala inslagen i terapin. De barn som haft BOF (Barnorienterad familjeterapi) som behandlingsmetod eller andra icke-verbala inslag i terapin är nöjdast och har upplevt störst delaktighet. I studien visar barnen prov på sin kapacitet som informanter om sin situation. En förbättrad förståelse för barns upplevelser av familjeterapi möjliggör utvecklingen då det gäller terapeuters kompetens och terapeutiska metoder som på ett tydligare sätt är till gagn för både barn och vuxna. / Many studies have been done in the field of family therapy but the children's own experiences are rarely evaluated. The aim of the present study is to explore children's experiences of family therapy. The research questions addresses the children´s expectations before family therapy but also their descriptions of the family conversations and the situation after finished therapy. In the study, which has a qualitative approach, eight children (five boys and three girls) between 5-12 years of age, have been interviewed by using semi-structured questions and "tape method -playful conversation" (Soltvedt, M. 2005). The results shows that most children, despite their positive expectations prior to family therapy, experience family conversations primarily as an "adult conversation" where it is the parents that get support and help. They think it has been difficult to understand and make themselves understood in the conversations. The children expressed a desire to participate but often experienced exclusion, discomfort and uncertainty regarding their role in therapy. Most of the children see themselves as "single problem carrier", which is an image that parents often confirm. Siblings involvement is highlighted as a securing element, as well as the non-verbal elements of therapy. Those children that had BOF (Child-Oriented Family therapy) as a treatment method or other non-verbal elements of therapy are most satisfied and have experienced the greatest participation. In the study the children demonstrated their capacity as informants about their situation. An improved understanding of children's experiences of family therapy enables progress regarding the therapist's competence and therapeutic methods, which clearly is beneficial to both children and adults.