Undersökningens syfte är att undersöka ungdomars blickbeteende och vad som lockar ungdomar att titta på ett objekt. För att få förståelse för detta har artiklar rörande färgers betydelser -, färgblindhetens betydelse - samt blickbeteendets betydelse för spel granskats.Till enkätundersökningen skapades en artefakt bestående av fyra rum med 55 olika objekt. Rummen är i form av stillbilder som deltagarna ska titta på och utifrån dem besvara frågan om vilket objekt som drog deras blick till sig och varför. Frågorna är ställda i tre nivåer för att undersöka om det går att se ett blickbeteende även utan digitala blickmätningsinstrument. Denna undersökning vill bidra till en ökad förståelse om hur vi, med hjälp av vår syn, uppfattar miljöer vi befinner oss i och fattar beslut. Detta arbete svarar på vad det är som bidrar till att ungdomar vill interagera med objekt som de ser på stillbilder från tilltänkta miljöer för spel. Arbetet svarar även på frågan om det skillnader beroende på erfarenhet och kön.Resultatet visar på att en majoritet av ungdomarna konsekvent svarar att färg är det som lockar dem till ett objekt. I andra hand svarar, en lite större andel pojkar än flickor, att placeringen av objektet i rummet lockar dem att välja objektet medan, en lite större andel flickor än pojkar, svarar att det är formen på objektet som lockar dem. För att få en tyngd i forskningssammanhang skulle en större landsomfattande undersökning vara av betydelse. Undersökningens resultatet skulle då kunna jämföras mot tidigare forskning, som oftast har få deltagare, och svara på om det finns skillnader i hur deltagarna svarar som beror på socioekonomisk tillhörighet, kön och erfarenhet.

In everyday communication, humans utilise eye gaze due to its importance as a communication tool. As technology evolves, social robots are expected to become more adopted in society and, since they interact with humans, they should similarly use eye gaze to elevate the level of the interaction and increase humans’ perception of them. Previous studies have shown that robots possessing human-like gaze behaviour increase the interactants’ task performance and their perception of the robot. However, social robots must also be able to behave and respond appropriately when humans act inappropriately, and failure in doing so may normalize bad behaviour even towards other humans. Additionally, with the recent progress of wearable eyetracking technology, there is interest to see how this technology can be used to help generate human gaze into a robot. This thesis work investigates how the eye gaze behaviour from a human being can be modeled into the robot Furhat to behave more human-like in a confrontational scenario. It further investigates how a robot possessing the developed human-like gaze model compares to a robot using a believable heuristic gaze model. We created a pipeline which concerned selecting scenarios, conducting roleplays between actors of these scenarios to collect gaze, extracting and processing that gaze data and extracting probability distributions that the human-like model would utilise. Our model used frequencies to determine where to gaze and head rotation, while gamma distributions were used to sample gaze length. We then executed an online video study with the two robot conditions where participants rated either robot by filling out a questionnaire. The results show that while no statistical difference could be found, the human-like condition scored higher on the measures anthropomorphism/human-likeness and composure, whereas the heuristic condition rated higher on expertise and extroversion. As such, the human-like model did not yield a significant benefit on robot perception to opt for it. Still, we suggest that the pipeline used in this thesis work may help HRI researchers to perform gaze studies and possibly build a foundation for further development. / I vardaglig kommunikation använder människor sig av blickar på grund av dess betydelse som kommunikationsverktyg. Då teknologi ständigt utvecklas förväntas det att sociala robotar kommer att bli mer involverade i samhället, och eftersom de integrerar med människor så bör de på samma sätt använda sig av blickar och ögonrörelser för att höja nivån på interaktionen och därmed förbättra människors uppfattning av dem. Tidigare studier har visat att robotar som använder sig av blickar likt människor kan förbättra deltagarnas utförande av uppgifter samt deras uppfattning av roboten. Sociala robotar måste dock även kunna agera och svara på ett lämpligt sätt när människor beter sig olämpligt, och gör dem inte det finns risken att det olämpliga beteendet normaliseras, även i interaktioner med andra människor. Med de senaste framstegen av portabla eye-tracking enheter finns det därför ett intresse att se hur denna teknologi kan användas för att generera människolikt blickbeteende som sedan används i en robot. Denna studie undersöker hur en människas sätt att blicka och titta kan modelleras i roboten Furhat för att bete sig mer människolikt i ett scenario där konfrontation behövs. Studien undersöker dessutom hur en robot som bär ett människolikt blickbeteende jämför sig med en robot som bär ett trovärdigt heuristiskt blickbeteende. Vi skapade en struktur som involverade att välja scenarion, utföra rollspel mellan skådespelare i dessa scenarier för att samla data om deras blickmönster, extrahera och bearbeta denna data, och extraherade sannolikhetsfördelningar som den människolika modellen skulle använda sig av. Vår modell använde sig av frekvenser för att besluta var roboten skulle blicka, medan gammafördelningar användes för att generera blickens längd. Vi utförde därefter en videostudie online med de två robotvarianterna, där deltagare bedömde någon av robotarna genom att svara på en enkät. Resultaten visar att ingen statistisk signifikant skillnad kunde påvisas. Trender visade dock att modellen med människolik blickbeteende bedömdes högre i mätningen av attributerna antropomorfism/mänsklighet och fattning, medan den heuristiska modellen bedömdes högre i expertis och utåtvändighet. Därav erhöll den människolika modellen ingen signifikant framgång för att föredra den. Vi föreslår ändå att strukturen som användes i studien kan hjälpa MRI forskare att utföra studier som involverar blickbeteende hos människor, och möjligtvis bygga en grund för vidareutveckling av strukturen.