I det vardagliga livet normala samspel förutses individer leva som en heterosexuell individ. Filosofiska satser från tidigare forskning visar att heteronormen även kan verka inom svensk och västerländsk vård och omsorg. Syfte med den här studien är att undersöka hur frågor kring HBT och HBT-personer framställs av boendechefer inom särskilt boende för äldre i en medelstor kommun samt undersöka på vilket sätt verksamheten arbetar med dessa frågor. Genom fem semistrukturerade intervjuer på boendechefer framgick det att samtliga delade uppfattningen om alla individers lika värde. HBT-ämnet framgick dock vara osynligt i äldreverksamheten då ämnet var lågt prioriterat och inga diskussioner fördes i verksamheten, vare sig på boendet eller från högre befattningar. Ingen utbildning eller information ansågs ha givits till de anställda och det ansågs heller inte av majoriteten som nödvändigt då de uppfattade att de inte hade personer på boendet som var HBT. Slutligen framgick det att boendecheferna såg ljusare på framtiden för HBT-personer, då den yngre generationen skulle vara mer öppen och fri för andra sexuella läggningar än hetero, men att utbildning då skulle vara mer viktigt för personal än idag. / In everyday social life people are anticipated to live as a heterosexual individual. Previous statements from historical research show that heteronormativity also act in Swedish and Western welfare providers. The aim of this study is to investigate the issues surrounding LGBT and LGBT people and how the subject and people are presented by accommodation managers in sheltered housing for older people. The study is located in a middle sized Swedish city. The study ́s empirical base is gathered through five semi-structured interviews of accommodation managers. The study revealed that all managers shared the view of equal value for all people. However the LGBT topic revealed to be invisible in the organization due to low priority and no discussions on the subject in any level of the organizational structure. No education or information deemed to have been given to the employees, and it was not by the majority necessary to give any education or information in the subject of LGBT because they believed that no persons within the facilities were LGBT. Finally, it appeared that housing managers portrayed the thoughts of a brighter future for LGBT people, the younger generation is thought to be more open and free for other sexual orientations other than heterosexual, but that training would be more important to the staff than today.