Av tradition har frågan om en person varit vårdslös eller inte avgjorts genom att personens bet­eende jämförts med en Bonus Pater Familias (BPF) d.v.s. en fiktiv ”normalt aktsam per­son” på det aktuella området. Modellen betraktas numera i princip som utmönstrad och culpa­bedömningen anses istället ta sin utgångpunkt i akt­samhets­­­normer uttryckta i lag, före­skrifter, praxis och sedvana (där BPF används som tankemodell). Om inte ovanstående ger svar görs en fri bedömning som utgår från The Learned Hand Formula (LHF) där hänsyn tas till risken för skada, den eventuella skadans storlek och skade­vållarens möjligheter till att före­­komma skadan. I den svenska modellen (ULHF) ingår även ett rekvisit som beaktar skade­­­vållarens insikt. Frågorna som aktualiseras är därmed hur BPF och ULHF används i sven­sk rätt och vilken betydelse det får beroende på vilken av modellerna som används samt hur den svenska användningen av LHF förhåller sig till den i några grannländer. Det är också av intresse att undersöka res­pektive modells ändamå­lsenlighet utifrån skadeståndsrättens syften och att se om det finns något samband mellan normskyddsläran och det subjektiva kriteriet i ULHF. I framställningen har konstaterats att det idag endast är sedvanemodellen av BPF som används i Sverige. Det har också fastslagits att både BPF och ULHF, trots yttre olikheter, är normativa och grundas på vad som anses utgöra en läm­plig riskfördelning i samhället varför det i princip inte blir någon skill­nad beroende på vilken av modellerna som nyttjas. Användningen av ULHF och BPF ser inte ut att skilja sig beroende på om det rör sig om ett inom- eller utom­oblig­atoriskt för­hållande med mer än att frågan om oaktsamhet i första hand avgörs genom en prövning utifrån vad parterna avtalat i det förstnämnda. För enskilda skade­vållare råder dock ett förut­säg­­barhets­problem avseende vilken av BPF eller ULHF som domstolarna kan komma att göra bedömningen efter, vilket dock inte har någon betydelse eftersom resultatet i princip blir dets­amma. Denna likhet innebär att ingen av mod­ellerna kan sägas uppfylla skade­­­stånds­­rättens huvud­syfte, som konstaterats vara riskför­delning och kostnads­placering, bättre än den andre. Trots oförutsäg­barheten får ord­ningen med två grunder för oaktsamhet anses vara läm­plig eftersom bl.a. alternativet hade varit att återgå till den intetsägande person­lighetsmodellen av BPF. Sambandet mellan det subjektiva rekvisitet och norm­skyddsläran är att båda grundas på intresseavvägningar om vad som utgör en lämplig risk­fördelning i samhället. En jäm­förelse avseende användningen av LHF i tysk, dansk och norsk rätt visar att den svenska modellen sticker ut genom det uttryckliga hänsynstagandet till det subjektiva kri­teriet. Em­ellertid framkommer att de praktiska skillnaderna dock inte är så stora länd­erna emellan efter­som användningen av modellen grundas på normativa över­väganden i samtliga länder. Således kan ingen av de jämförda länderna sägas använda ursprungsmodellen av LHF.