Sverige har som ambition att uppnå nettonollutsläpp av fossilt CO2 till år 2045. För att lyckas med detta ska landet minska sina utsläpp med 85%, samtidigt som så kallade kompletterande åtgärder kommer vidtas för att kompensera för resterande 15%. Denna studie utreder Sveriges arbete med negativa utsläpp som kompletterande åtgärd med fokus på teknikerna bio-energy for carbon capture and storage (Bio-CCS på svenska), Direct air capture for carbon capture and storage (DACCS) och biokol. Även carbon capture and storage (CCS), som kan bidra till att göra anläggningar CO2-neutrala, har studerats. Under arbetets gång har en litteraturstudie samt intervjuer med forskare, politiker, bransch- och företagsrepresentanter samt myndigheter genomförts.  För CCS och Bio-CCS, som innefattar avskiljning av CO2 från punktutsläpp, finns fyra olika avskiljningsstrategier som kallas post-, pre-, och oxyfuel combustion samt chemical looping. I fallet med DACCS tillämpas antingen absorption eller adsorption för att avskilja koldioxiden från atmosfären. Biokol produceras genom förbränning av biomassa i en pyrolysanläggning och kan sedan användas som jordförbättringsmedel och kolsänka. Det finns idag en inhemsk biokolsproduktion på kommersiell skala vilket gör att biokol skiljer sig från de övriga tre teknikerna som inte kommit lika långt i sin utveckling. Däremot finns det ett flertal pilotprojekt inom CCS och Bio-CCS i Sverige.  Sveriges väletablerade bioekonomi gör att det finns goda förutsättningar för biokol och Bio- CCS att bidra till negativa utsläpp ur ett 2045-perspektiv. DACCS anses däremot inte aktuellt som kompletterande åtgärd till år 2045. Efter intervjuer framgår att det råder en god samstämmighet mellan olika aktörer kring vilka faktorer som behöver behandlas för att implementera teknikerna. Gemensamt för alla tekniker är att det krävs ekonomiska incitament för att möjliggöra storskalig implementering. För CCS-teknikerna krävs även regulatoriska förändringar för att underlätta transporten av CO2. / Sweden's ambition is to achieve net zero emissions of fossil CO2 by the year 2045. To reach this target, Sweden aims to reduce its emissions by 85%, while so-called supplementary measures will be taken to compensate for the remaining 15%. This study investigates Sweden's work with negative emissions as a complementary measure with a focus on the technologies bio-energy for carbon capture and storage (Bio-CCS in Swedish), Direct air capture for carbon capture and storage (DACCS) and biochar. Carbon capture and storage (CCS), which can help make industrial plants CO2-neutral, has also been studied. During the project, a literature study and interviews with researchers, politicians, industry and company representatives as well as authorities were carried out, which formed the basis of the report.  For CCS and Bio-CCS, which include separation of CO2 from point source emissions, there are four different separation strategies called post-, pre-, and oxyfuel combustion as well as chemical looping. Among these, post combustion is highlighted as the most developed. In the case of DACCS, either absorption or adsorption is applied to separate CO2 from the atmosphere. CCS, Bio-CCS and DACCS all have in common that the captured CO2 must be stored in deep geological formations once it has been separated. Biochar is produced by heating biomass in a pyrolysis plant and can be used as a soil improver and carbon sink. Today Sweden has a domestic biochar production on a commercial scale, which means that biochar differs from the other three technologies that have yet to reach that stage of development. However, there are several pilot projects within Bio-CCS and CCS in Sweden.  Sweden's well-established bioeconomy means that the conditions are good for biochar and Bio-CCS to contribute to negative emissions in relation to the 2045 target. DACCS, on the other hand, is not considered relevant as a supplementary measure to the year 2045 due to its technical immaturity and high cost. From interviews with researchers, authorities, companies, industry organizations and politicians, it is clear that there is a consensus between the different actors on which factors need to be addressed in order to enable large-scale implementation of the technologies. Common to all technologies is that financial incentives are required to enable large-scale implementation. The CCS technologies also require regulatory changes to facilitate the transport of CO2.