Studien undersöker den fysiska platsen Gamla Linköping där staden Linköping rekonstruerar och bevarar sin kollektiva historia genom de byggnader och de personliga minnen och berättelser som idag tillsammans utgör ett levande museum. Hus och byggnader har flyttats från sina ursprungliga platser runt om i staden och vissa har fått en helt ny funktion i Gamla Linköping. Studien undersöker även personliga minnen och kollektiva berättelser från informanter i Linköping för att besvara de frågeställningar rörande Gamla Linköpings betydelse för staden, varför behovet av rekonstruktion finns och vilken betydelse personliga minnen har för studiens informanter. Slutsatser som dras i studien är att Gamla Linköping berättar om de enskilda människornas vardag och miljö i dennes tid och rum och att rekonstruktion i full skala är ett ypperligt tillfälle att återuppleva och tolka en dåtid. Studien visar även att känslor som glädje, lycka och nostalgi är det som framträder mest när informanter berättar om personliga minnen som aktiveras genom både platser och föremål. / The study examines the physical location of Gamla Linköping where the city of Linköping reconstructs and preserves its collective history through the buildings and the personal memories and stories that today together constitute a living museum. Houses and buildings have been moved from their original locations around the city and some have been given a completely new function in Gamla Linköping. The study also examines personal memories and collective stories from informants in Linköping to answer the questions concerning Gamla Linköping's importance to the city, why the need for reconstruction exists and what importance personal memories have for the study's informants. Conclusions drawn in the study are that Gamla Linköping talks about the everyday life and environment of the individual people in their time and space and that reconstruction on a full scale is an excellent opportunity to relive and interpret a past. The study also shows that emotions such as happiness, joy and nostalgia are what emerges most when informants talks about personal memories that are triggered by both places and objects.

Uppsatsen problematiserar 1850-årsgränsen i den svenska kulturmiljölagen (1988:950) och dess konsekvens för bevarande av fasta lämningar daterade efter årtalet som inte får lagskydd. Texten analyserar möjligheten för arkeologiska undersökningar av kontexten kring de fasta lämningarna från nyare tid. Det teoretiska perspektivet betonar värdet kring dessa lämningar. Metoden i uppsatsen är en komparativ analys mellan denna situation i Sverige och Norge. Eftersom det senare landet har ett kapitel i motsvarande kulturminneslag som har möjligheten att skydda lämningar oavsett tidsperiod. Resultatet visar på att 1850-årsgränsen generellt har en påverkan på fasta lämningar nyligen förfluten tid, men bevarandet och möjligheten till arkeologiska undersökningar påverkas även av övriga föreskrifter i lagen och andra faktorer. / The thesis problematizes the 1850 dating provision in the Swedish Historic Environment Act (1988:950) and its consequences for conservation of remains with no law protection, dated later than the year. The text analyzes the possibilities for archaeological research of the context of remains from recent time periods. The theoretical perspective aims to recognize the value of these recent remains. The method in the thesis is a comparative analysis between the situation in Sweden and Norway, because of the latter's chapter in the country's Act concerning the cultural heritage with the possibility to protect remains from every time period. The result is that the 1850 provision has an effect on recent remains, but the conservation and possibilities for archaeological investigation depend on other provisions in the law and other factors as well.