I denna kandidatuppsats utforskas hur lagstiftningen för unga lagöverträdare mellan 15-17 år som misstänks eller döms för grova brott har förändrats under tidsperioden 1993-2023 ur ett kritiskt barnrättsteoretiskt perspektiv. Under denna tidsperiod ska barnets rättigheter framträda under lagstiftningsprocessen och studiens syfte är att undersöka huruvida barnets rättigheter framkommer vid utvecklingen av nya ungdomspåföljder. Studien belyser den ökade tendensen av lagstiftaren att tillämpa strängare straff som respons på ungdomsbrottslighet och i bekämpandet av kriminella nätverk. Detta  reflekterar ett skifte från fokus på rehabilitering, till allt mer straffande åtgärder med inslag av kontroll och frihetsberövande. Denna studie granskar hur dessa förändringar påverkas av barnets rättigheter enligt FN:s barnkonvention och diskuterar den komplexitet som uppstår när barn misstänks eller döms för grova brott, samt vid utformandet av ungdomspåföljder. Genom riktad kvalitativ innehållsanalys av fyra statliga offentliga utredningar identifierades flera centrala teman, såsom skiftet i ansvarande myndigheter, utveckling av straffsystemets principer, balansen mellan samhällsskydd och rehabilitering, barnkonventionen och barnperspektiv, barnets bästa och barnets behov. Denna studies resultat visar att det har skett en markant ökning av straffande åtgärder, vilket har lett till att unga lagöverträdare i högre grad hamnar inom Kriminalvårdens system snarare än att få stödjande åtgärder från socialtjänsten under senare tid. Detta har resulterat i en förskjutning där samhällsskydd prioriteras framför rehabilitering och barns rättigheter enligt barnkonventionen, där särskilt principen om barnets bästa riskerar att åsidosättas.