Bakgrund: Crohns sjukdom är en form av inflammatorisk tarmsjukdom som kännetecknas av kronisk histologisk inflammation, en autoimmun sjukdom som inte är medicinskt botbar men det finns olika medicinska terapier som kan kontrollera symtomen. Det förekommer omväxlande perioder med skov och lugn, operation behövs ibland, medicineringen är konstant och alla dessa faktorer leder till försämrad livskvalitet. Crohns sjukdom skadar ofta ileum men det kan påverka vilket segment av mag-tarmkanalen som helst från mun till perianalt område, lesionerna kan ha formen av fläckar, med vissa delar påverkade medan andra förblir helt normala. Incidensen av Crohns sjukdom i Sverige är mellan 5 och 10 per 100 000 och prevalensen är cirka 200 per 100 000. Medan dödsfallet med Crohns sjukdom minskar, ökar de andra problemen som är förknippade med Crohns sjukdom och detta sätter press på sjukvården. För att hålla sjukdomen under kontroll behöver patienter farmakologisk induktionsbehandling i början av sjukdomen och underhållsbehandling under resten av livet. Just för att behandlingen behövs på lång sikt (livet ut) har det varit absolut nödvändigt att hitta den bästa behandlingsstrategin. Målet med behandlingen är att göra patienten symptomfri med hjälp av medicinering. Mål: Syftet med detta examensarbete var att ta reda på hur tillgängliga biologiska läkemedel ska användas för att få optimal effekt, närmare bestämt om de biologiska läkemedlen ska användas som monoterapi eller i kombination med andra läkemedel vid behandling av Crohns sjukdom. Metod: PubMed-databasen har använts för att söka, välja och analysera fem relevanta randomiserade kontrollerade kliniska prövningar om Crohns sjukdom. Nyckelordet som användes för att hitta alla dessa fem relevanta artiklar var ''Crohn's combination therapy''. Resultat: Resultaten i den första artikeln påpekar att kombinationsbehandling med infliximab + azatioprin hade bättre resultat jämfört med infliximab monoterapi och infliximab monoterapi hade bättre resultat jämfört med azatioprin monoterapi för att uppnå klinisk remission och slemhinneläkning. Den andra artikeln strider mot den första studien och säger att om tillräckliga läkemedelskoncentrationer uppnås och bibehålls genom terapeutisk läkemedelsövervakning med infliximab, kanske kombinationsterapi med tiopuriner inte behövs för att uppnå önskade kliniska resultat. Den tredje artikeln drog slutsatsen att adalimumab var överlägsen tiopuriner i att förhindra endoskopiskt återfall av Crohns sjukdom hos patienter med hög risk för återfall efter operation. Den fjärde artikeln identifierade ingen effektivitetsfördel med kombinationsbehandling med adalimumab + immunmodulatorer jämfört med adalimumab monoterapi. Den femte artikeln drog slutsatsen att vedolizumab i kombination med stabila doser av kortikosteroider inducerade mer effektivt klinisk remission än antingen placebo plus kortikosteroider eller enbart vedolizumab. Slutsatser: En universell slutsats kan inte dras om fördelen med kombinationsbehandling bestående av biologiska och immunsuppressiva läkemedel jämfört med biologisk monoterapi. Olika tillvägagångssätt är nödvändiga för varje enskild patient eftersom medicinen kan vara olika för induktions- och underhållsterapier, sjukdomsvaraktigheten påverkar hur patienten kommer att reagera på mediciner och medicineringen som Crohns sjukdoms-patienter fick tidigare kan också påverka hur patienten kommer att svara på medicinering. / Background: Crohn's disease is a form of inflammatory bowel disease characterized by chronic histological inflammation, an autoimmune disorder that is not medically curable but there are various medical therapies able to control the symptoms. It has periods of exacerbation and calmness, with surgery needed sometimes, the use of medication is constant and all these factors lead to an impaired quality of life. Crohn's disease often damages the ileum but it can affect any segment of the gastrointestinal tract from mouth to perianal area, the lesions may take the form of patches, with some sections affected while others remain perfectly normal. The incidence of Crohn's disease in Sweden is between 5 and 10 per 100,000 and the prevalence is around 200 per 100,000. While the fatal burden is declining, the non-fatal burden is increasing. In order to keep the disease under control, patients require pharmacological induction treatment at the beginning and maintenance treatment for the rest of their life. Because the treatment is needed long-term, finding the best treatment strategy has become imperative. The goal with the therapy is to make the patient symptom-free with the help of medication. Objective: The purpose of this degree project is to find out how biological drugs should be used in order to have optimal effect, more specifically, if the biological medicines should be used as monotherapy or in combination with other medicines in the treatment of Crohn's disease. Method: PubMed database has been used to search, select and analyze five relevant randomized controlled clinical trials about Crohn’s disease. The keyword used to find all these five relevant articles were ''Crohn's combination therapy''. Results: The results in the first article point out that Infliximab + Azathioprine combination therapy had better results compared to infliximab monotherapy and infliximab monotherapy had better results compared with Azathioprine monotherapy in achieving clinical remission and mucosal healing. The second article contradicts the first study and states that if adequate drug concentrations are achieved and maintained through therapeutic drug monitoring with infliximab, combination therapy with thiopurines may not be required to achieve desired clinical results. The third article concluded that adalimumab was superior to thiopurines in preventing endoscopic recurrence of Crohn's disease in patients with high risk of recurrence after surgery. The fourth article identified no efficacy benefit of adalimumab + immunomodulators combination therapy compared to adalimumab monotherapy. The fifth article concluded that vedolizumab in combination with stable doses of corticosteroids induced more efficient clinical remission than either placebo plus corticosteroids or vedolizumab alone. Conclusions: A universal conclusion cannot be drawn regarding the superiority of combination treatment consisting of biological and immunosuppressive medicines compared to biological monotherapy. Different approaches are necessary for every individual patient because the medication can be different for induction and maintenance therapies, the duration of the disease affects how the patient will respond to medication, and the medication that the Crohn’s disease patient took in the past may also affect how the patient will respond to medication.