Detta är slutrapporten från vår undersökning av psykiska konsekvenser för lokförare av de påkörningar de varit med om på järnvägsspåren. Tidigare har det publicerats tre delrapporter i projektet (Briem, de Lima & Siotis, 2004; Briem, Siotis & de Lima, 2007a, 2007b), och resultaten pekar entydigt i samma riktning. De indikerar att dödsolyckorna på järnvägsspåren har långvariga och ofta svårartade psykiska effekter på lokförarna. Förutom att orsaka lokförarna obehag och lidande kan detta påverka deras hälsa och arbetsprestation, och därmed också säkerheten på järnvägen. Vi har funnit tydliga stressindikationer hos lokförarna både i våra intervjuer och i observation av deras beteende. Dessa tecken på underliggande stress till trots, var det vanligt med påståenden från lokförarna om att allt stod psykosocialt bra till med dem. Även defensiv copingstil och ändrad känsla av sammanhang i tillvaron, vilket ibland framkom i testresultaten, vittnar om underliggande stresstillstånd. Vi har också funnit indikationer på repressiv anpassning, ibland även tecken på PTSD, särskilt i fall där det inte fanns tillräckligt socialt stöd. I jämförelser av lokförares reaktioner med motsvarande reaktioner hos järnvägsanställda i andra befattningar fann vi bl.a. en samverkan mellan allmänna livshändelser och traumatiska händelser i arbetet, samt skillnader i stressindikationer mellan män och kvinnor. Dessa skillnader från övriga anställda kan delvis bero på yrkesspecifika sociobiologiska egenskaper i lokförargruppen, vilken av tradition huvudsakligen består av män med hög medelålder, det senare beroende på rekryteringsfaktorer och tid i yrket. Inom själva lokförargruppen fanns i flesta avseenden endast obetydliga skillnader. Vi kan konstatera två saker: (i) Lokförarna i de tre undersökta urvalen tillhör en gemensam population, trots skillnader beroende på deltagarnas individuella egenskaper som ålder och kön. (ii) Lokförargruppen uppvisar betydande skillnader från övriga deltagare med hänsyn till ett flertal egenskaper och testresultat, och utgör således en av egna karakteristika präglad grupp som på vissa avgörande punkter särskiljer sig från övriga järnvägsanställda. Våra huvudsakliga resultat indikerar att det finns ett permanent, ofta lågstämt, traumatiskt stresstillstånd hos många av de lokförare som varit med om en påkörning med dödlig utgång. Tillståndet kvarstår ibland årtionden efter händelsen, och kan förvärras om lokförarna upplever fler olyckor som liknar den ursprungliga traumatiska händelsen. Även andra, stressiga händelser kan förvärra tillståndet. Komplexiteten i dessa samband visar att det är nödvändigt att ta hänsyn till många olika faktorer vid hantering av psykologiska följder av allvarliga olyckor på järnvägen. Det är viktigt att ha en medvetenhet om behovet av bearbetning och stöd som kan uppkomma hos de olycksdrabbade lokförarna vid olika tillfällen efter traumatiska olyckor. En trolig anledning till att psykiska problem ofta dröjer kvar hos lokförarna är att någon regelrätt terapeutisk insats sällan sätts in efter en traumatisk händelse. Den support som ursprungligen givits av lokförarnas egen kamratförening är dock ovärderlig i och med att den lindrar de akuta stressreaktionerna, men den ersätter inte de professionella åtgärder som i många fall behövs. Vi har i detta projekt lagt grunden till effektiv bedömning av lokförarnas psykiska välmående. Det som nu återstår är att genom en fortsatt forskningsinsats komma fram till effektiv behandling och eventuella terapiformer för denna så utsatta grupp.

Byggbranschen är en av de mest olycksdrabbade och varje år skadas och omkommer människor i en omfattning som fortfarande är hög i jämförelse med många andra branscher. I den statistik som tillhandahålls av Arbetsmiljöverket definierar man inte om den skadade eller förolyckade individen är anställd av huvudentreprenör eller underentreprenör. Utländska entreprenörer som skadas eller förolyckas exkluderas helt och hållet i det statistiska underlaget. I Sverige är byggsektorn starkt reglerad av lagar och regler för hur säkerheten på byggarbetsplatsen ska garanteras. Den psykosociala miljön på arbetsplatser utgörs av övertygelser, uppfattningar, attityder, känslor och värderingar och är också betydelsefulla faktorer för säkerheten. Dessa faktum motiverar en studie om den säkerhetskultur som huvudentreprenören har som ambition att förmedla till sina underentreprenörer. En tydlig och positiv säkerhetskultur på arbetsplatsen är ett steg i rätt riktning för att uppnå nollvision för olyckor och dödsfall. Säkerhetskulturella grundstenar utgörs bland annat av gemensam inställning, högt engagemang och en enhetlig syn på säkerheten och arbetsmiljön inom hela företaget eller organisationen. Syftet med studien är att undersöka och redogöra för hur de stora byggföretagen Skanska, NCC och Peab bedriver sitt arbete kring säkerhetskultur på ett individuellt plan och hur de samverkar för att skapa en enhetlig kultur med fokus på underentreprenörer. Vidare är syftet att undersöka anledningen till varför underentreprenörer inte följer säkerhetskulturen och därmed kan orsaka olyckor i arbetet. Studiens metodologiska tillvägagångsätt grundas i litteraturstudier, semistrukturerade interjuver samt dokumentstudier. Generellt ansåg respondenterna att säkerhetskulturen inom byggbranschen handlar om att ändra inställningen från ”jag ska bara”-kultur till ”jag ska bry mig om”-kultur. De tyckte att en bra säkerhetskultur definieras av att man lyckas få med alla att arbeta enligt de processer som finns. En god säkerhetskultur innebar också enligt samtliga respondenter att man som chef ska föregå med gott exempel. De flesta ansåg att det fanns en kulturell skillnad mellan svenska och utländska underentreprenörer samt att säkerhetskulturen i andra länder skiljer sig från den kultur vi har i Sverige. Samtliga respondenter var enade om att orsaken till att underentreprenörer löper större risk att råka ut för olyckor än anställda hos huvudentreprenörer berodde på att de har inställningen ”vi är här nu, vi ska göra ett snabbt och bra jobb” och ”jag ska bara”. De flesta ansåg att utmaningen med säkerhetskulturen var att skapa engagemang och förståelse samt att få underentreprenörer att följa säkerhetskulturen. Slutsatsen blir således att Skanska, NCC och Peab har väl genomarbetade och nedskrivna policys, riktlinjer och förhållningssätt för hur säkerhetsarbetet är tänkt att fungera. Det som främst skiljer sig åt mellan företagen i praktiken är hur man kopplar ihop begreppet säkerhet och kultur. För ett företag är begreppet säkerhetskultur en blandning av säkerhetsarbete och kultur medan det för ett annat endast innefattar säkerhetsarbete eller kultur. Om målet är att förbättra säkerhetskulturen inom en hel bransch måste alla som är delaktiga på något sätt vara medvetna om vad säkerhetskultur egentligen betyder. Hur företagen ser på problematiken kring säkerhetskultur skiljer sig också åt. Uppfattningen om vem som har ansvaret för egna anställda och underentreprenörer är olika beroende på företag. / The construction industry is severely affected by accidents and every year people are injured and killed to an extent that is still high compared to many other industries. The statistics provided by the Work Environment Agency do not define whether an injured or deceased individual is or were employed by the main contractor or the sub-contractor. Foreign contractors who are injured or deceased are completely excluded from the statistical data. In Sweden, the construction industry is heavily regulated by laws that state how the safety of the construction site is guaranteed. The psychosocial environment in workplaces consists of beliefs, perceptions, attitudes, feelings, and values are also important factors for safety. These facts justifies a study about the safety culture that the main contractor aims to convey to his or her sub-contractors. A clear and positive safety culture in the workplace is one step in the right direction to achieve zero tolerance for injuries and deaths. Safety-cultural keystones consists of, among other things, a common attitude, a high level of commitment and a uniform view of the safety and the working environment within the entire company or organization. The purpose of this study is to investigate and present how the large construction companies Skanska, NCC and Peab conduct their work with safety culture on an individual level and how they work together to create a uniform culture with focus on sub-contractors. Furthermore, the purpose is to investigate the reason why subcontractors do not follow the safety culture and thus are injured. The methodological approach of the study is based on literature studies, semistructured interviews, and document studies. In general, the responders believe that the safety culture in the construction industry is about changing the attitude to be caring instead of stressful. Most responders think a good safety culture is defined by being able to get everyone to work according to the processes that exists. According to all respondents, a good safety culture also means that as a manager you must set a good example. Most people believed that there were a cultural difference between Swedish and foreign sub-contractors and that the safety culture in other countries differs from the culture we have in Sweden. All respondents agreed that the reason why sub-contractors are exposed to higher risk of accidents than employees of main contractors are because they have the attitude “we are here now, we will do a fast and good job” and “just one last thing”. Most people believed that the challenges with the safety culture were to create commitment and understanding and to have sub-contractors follow the safety culture. The conclusion is that Skanska, NCC and Peab have well thought out and written down policies, guidelines, and approaches to how safety culture is supposed to work. What mainly differs between the companies in practice is how they link the concept of security and culture together. For one company, the concept of safety culture is a mixture of security work and culture, while for another it only includes security work or culture. If the goal is to improve the safety culture within an entire industry, everyone involved must be aware of what safety culture really means. How companies view the safety culture issues also differs. The perception of who is responsible for their own employees and subcontractors differs depending on the company.

Det här är en masteruppsats om dödsolyckor och risktagande inom friluftslivsaktiviteter i svenska fjällen. Syftet är att undersöka om det finns några skillnader i antal och karaktär mellan dödsolyckor med ensamma och de som har någon med sig, samt att undersöka vilka orsaker som kan ligga bakom eventuella skillnader och vad det kan säga om människors risktagande ensamma och i grupp. Detta undersöks med hjälp av två metoder. Det görs en kvantitativ sammanställning och analys av de dödsolyckor som faller inom studiens avgränsningar och har inträffat sedan år 2000. Därefter görs en kvalitativ innehållsanalys av ett antal semi-strukturerade intervjuer med fjällräddare och fjällräddningssamordnare. Ett tredje syfte är att lyfta fram andra intressanta aspekter och trender om människors risktagande i svenska fjällen som kommer fram i denna studie. Resultatet från analyserna visar att de flesta som omkommer inom friluftslivsaktiviteter i svenska fjällen har någon med sig. En stor förklarande orsak till detta är troligen att de flesta som rör sig i fjällen har någon med sig. Dock hittades vissa intressanta skillnader i karaktär mellan olyckor med ensamma och de som har någon med sig. Medan de främsta riskerna för ensamma är att de inte har någon som kan hjälpa dem och kanske inte klarar att larma själva, handlar det bland de som har någon med sig i högre grad om hur farlig miljön är och det rör sig om mer dramatiska olyckor. Ett visst belägg hittades för att detta kan bero på att människor tar lite större risker, ägnar sig åt lite farligare aktiviteter och besöker lite farligare platser när de har någon med sig. Något som kan förklaras med hjälp av teorin om riskkompensation, där människor ”matchar” nivån av säkerhet med nivån av risk. Andra intressanta aspekter som hittades i denna studie är exempelvis att ökad säkerhet och tillgänglighet i fjällen tycks leda till ökat risktagande; att sociala medier har en inverkan på risktagande i fjällen; samt att människor har alltmer bråttom och pressade scheman i fjällen, något som kan leda till ökat risktagande.