This study aims at examine what kind of interest the European Union (EU) have in promoting a democracy process in Eastern Europe. The study is a descriptive case study where the case Ukraine is used to draw general conclusions. The questions asked to pursue the aim are: why does the EU want to promote a democracy process in Ukraine, what kind of methods does the EU use  and why is Russia trying to prevent the EU-Ukraine development and instead supporting a Russia-Ukraine development. In this study an analytical model is created and used to analyze EU:s way in promoting democracy in Ukraine. The analyze model consists of six steps used to describe the general promotion of a democracy process and it’s applied in the empirical analysis. The empirical material is based on books, primary documents and EU:s official webpage. One general conclusion of this study asserts that the primary interest of EU: s democracy process in Ukraine is economy and security. Another one affirms that Russia’s interest to prevent the EU-Ukraine development consists also of economy and security and especially security to prevent the development of NATO in Eastern Europe.

<p>stater bildats på internationellt initiativ vilket verkade fungera under 40 år för Jugoslavien men de etniska motsättningarna i landet utnyttjades av nationalistiska partier efter kommunismens fall vilket trappade upp de etniska konflikterna och resulterade i ett inbördeskrig som varade i fyra år. 1994 hölls det ett fredssamtal i Dayton vilket resulterade i ett fredsavtal, The General Framework Agreement for Peace (GFAP). I GFAP gavs OSSE, som är den största regionala säkerhetsorganisationen i världen med 55 medlemsstater från Europa, Centralasien och Nordamerika, uppdraget att säkra freden och demokratisera landet. Detta innebar en demokratisering uppifrån med en begränsad möjlighet till inflytande vad det gäller den bosniska befolkningen. Detta reser frågan om denna sortens demokratiexports möjlighet till framgång? Den internationella interventionen och fredsavtalet som följde syftade inte bara till att få slut på kriget i regionen utan också till att skapa helt nya institutioner för interagerande i alla delar av statsapparaten och det civila samhället. Den demokratiska processen i Bosnien kräver väl fungerande institutioner på alla nivåer inom statsapparaten samt ett fungerande civilt samhälle. Utan dessa kan inte en demokratisering genomföras. Därför har OSSE:s demokratiseringsprojekt fokuserats på två övergripande frågor. Den ena är att omvandla institutioner från en formell demokrati med en rad officiella regelsystem, institutioner och procedurer till en substantivdemokrati inkluderande politisk jämlikhet, maktfördelning en politisk kultur och demokratisk delaktighet. Men endast demokratiska institutioner är inte nog för att skapa ett demokratiskt system, för att skapa en livskraftig och uthållig demokrati måste det även finnas en medborgarkår med demokratiska värderingar, vare sig dessa uppbringas genom propaganda eller utbildning. Därför är det fokus för OSSE att skapa ett aktivt civilt samhälle och medverkandekultur samt främja medborgarnas deltagande i statens angelägenheter. Övergångsteorin som är uppsatsen teoretiska utgångspunkt ser på demokrati som skapad av medvetna och hängivna aktörer med en vilja till kompromissande. Historiska exempel har visat att en demokratisk utveckling kan startas och lyckas även om den genomförs uppifrån och i ett samhälle som saknar en stark demokratisk kultur. Härigenom kan demokrati skapas även om människor inte vill ha den, eller kan hantera den på ett effektivt sätt. En rad projekt har startats i Bosnien för att åstadkomma denna demokratiska förändring, men framstegen har varit svåra att få till stånd samt varit tidsödande. Mycket av problematiken i Bosnien grundas i de etniska konflikterna mellan de olika grupperingarna i landet och att dessa har sina lojaliteter riktade mot andra håll än mot den Bosniska staten. Politisk konkurrens bygger fortfarande mycket på etnicitet och de bosniska politikernas har en uppenbar vana att sätta käppar i hjulen på den demokratiska processen och reformarbetet. Den djupa misstron mellan de olika etniska grupperna efter kriget och en avsaknad av en stabil demokratisk värdegrund ställer höga krav på OSSE:s arbete och har visat sig svåra att överkomma. Den demokratiska utvecklingen har gått långsamt, mycket långsammare än vad det internationella samfundet hade hoppats på, men framsteg görs. Frågan är om demokratiexport kan fungera i ett land så djupt splittrat som Bosnien, i alla fall på en så kort tid som har förflutit. Ett generationsskifte är kanske vad som behövs för att en riktig demokrati skall kunna slå rot, men omdemokratisering uppifrån kan fungera i Bosnien får tiden utvisa. Men en sak är säker Bosnien idag är en bättre plats än var den var i början av 1990-talet och OSSE:s arbete har resulterat i en framgångar.</p>

stater bildats på internationellt initiativ vilket verkade fungera under 40 år för Jugoslavien men de etniska motsättningarna i landet utnyttjades av nationalistiska partier efter kommunismens fall vilket trappade upp de etniska konflikterna och resulterade i ett inbördeskrig som varade i fyra år. 1994 hölls det ett fredssamtal i Dayton vilket resulterade i ett fredsavtal, The General Framework Agreement for Peace (GFAP). I GFAP gavs OSSE, som är den största regionala säkerhetsorganisationen i världen med 55 medlemsstater från Europa, Centralasien och Nordamerika, uppdraget att säkra freden och demokratisera landet. Detta innebar en demokratisering uppifrån med en begränsad möjlighet till inflytande vad det gäller den bosniska befolkningen. Detta reser frågan om denna sortens demokratiexports möjlighet till framgång? Den internationella interventionen och fredsavtalet som följde syftade inte bara till att få slut på kriget i regionen utan också till att skapa helt nya institutioner för interagerande i alla delar av statsapparaten och det civila samhället. Den demokratiska processen i Bosnien kräver väl fungerande institutioner på alla nivåer inom statsapparaten samt ett fungerande civilt samhälle. Utan dessa kan inte en demokratisering genomföras. Därför har OSSE:s demokratiseringsprojekt fokuserats på två övergripande frågor. Den ena är att omvandla institutioner från en formell demokrati med en rad officiella regelsystem, institutioner och procedurer till en substantivdemokrati inkluderande politisk jämlikhet, maktfördelning en politisk kultur och demokratisk delaktighet. Men endast demokratiska institutioner är inte nog för att skapa ett demokratiskt system, för att skapa en livskraftig och uthållig demokrati måste det även finnas en medborgarkår med demokratiska värderingar, vare sig dessa uppbringas genom propaganda eller utbildning. Därför är det fokus för OSSE att skapa ett aktivt civilt samhälle och medverkandekultur samt främja medborgarnas deltagande i statens angelägenheter. Övergångsteorin som är uppsatsen teoretiska utgångspunkt ser på demokrati som skapad av medvetna och hängivna aktörer med en vilja till kompromissande. Historiska exempel har visat att en demokratisk utveckling kan startas och lyckas även om den genomförs uppifrån och i ett samhälle som saknar en stark demokratisk kultur. Härigenom kan demokrati skapas även om människor inte vill ha den, eller kan hantera den på ett effektivt sätt. En rad projekt har startats i Bosnien för att åstadkomma denna demokratiska förändring, men framstegen har varit svåra att få till stånd samt varit tidsödande. Mycket av problematiken i Bosnien grundas i de etniska konflikterna mellan de olika grupperingarna i landet och att dessa har sina lojaliteter riktade mot andra håll än mot den Bosniska staten. Politisk konkurrens bygger fortfarande mycket på etnicitet och de bosniska politikernas har en uppenbar vana att sätta käppar i hjulen på den demokratiska processen och reformarbetet. Den djupa misstron mellan de olika etniska grupperna efter kriget och en avsaknad av en stabil demokratisk värdegrund ställer höga krav på OSSE:s arbete och har visat sig svåra att överkomma. Den demokratiska utvecklingen har gått långsamt, mycket långsammare än vad det internationella samfundet hade hoppats på, men framsteg görs. Frågan är om demokratiexport kan fungera i ett land så djupt splittrat som Bosnien, i alla fall på en så kort tid som har förflutit. Ett generationsskifte är kanske vad som behövs för att en riktig demokrati skall kunna slå rot, men omdemokratisering uppifrån kan fungera i Bosnien får tiden utvisa. Men en sak är säker Bosnien idag är en bättre plats än var den var i början av 1990-talet och OSSE:s arbete har resulterat i en framgångar.