Ignatius av Loyolas konkreta pedagogiska övningar attraherar samtidens kristna från olika samfund och i Svenska kyrkan växer intresset för den ignatianska spiritualiteten. Syftet med denna studie är att genom intervjuer, enkät och teori undersöka den ignatianska spiritualitetens framgång inom Svenska kyrkan i dag. Totalt 29 informanter har genom djupintervjuer och enkäter beskrivit sin ignatianska praktik. Informanterna i studien beskriver att den ignatianska spiritualiteten tar deras individuella erfarenheter i bruk. Detta samtidigt som syftet är att de ska förstå vad som är Guds vilja med livet. Informanterna upplever att den ignatianska spiritualiteten har gett dem möjlighet till en personlig gudsrelation samt gett dem nya pedagogiska metoder för att fördjupa sin tro och kunna se Gud i vardagen. Informanterna menar sig ha sökt en fördjupning av sin tro och att de funnit denna fördjupning genom den ignatianska spiritualiteten. Studiens teoretiska perspektiv utgörs av religionsfilosofen Charles Taylors teori om ”den subjektiva vändningen”, Linda Woodhead och Paul Heelas ”subjektiveringsteori” samt Karin Johannesons pastoralteologiska reflektion om andlig träning i en luthersk kontext. Taylor menar att kulturen i väst genomgått ett stort skifte som innebär att yttre auktoriteter förlorar i betydelse och den enskildes inre istället blir den främsta auktoritetskällan. Woodhead och Heelas subjektiveringsteori menar att människors immanenta gudstro växer i väst medan den transcendenta gudstron avtar och Johannesson presenterar tre viktiga kännetecken för andlig träning i en luthersk kontext. Hon menar att en sådan bör vara anti-individualistisk, ta sig uttryck i vardagen och sätta den fördjupade gudsrelationen i centrum I min studie blir Charles Taylors teori om den subjektiva vändningen synlig. Den ignatianska spiritualiteten talar till det personliga subjektet men förankrar praktiken i den kristna traditionen. Woodhead och Heelas subjektiveringsteori har jag funnit visst stöd för, men något som skiljer sig från teorin är att Gud som auktoritet inte förkastas. Ett intressant resultat som empirin visar är att informanterna uppskattar de auktoritära drag som spiritualiteten bär på. Studiens samlade bild av den ignatianska spiritualitetens funktion är i linje med Johannessons beskrivning av en anti-individualistisk andlighet, som tar sig uttryck i vardagen och som sätter den fördjupade gudsrelationen i centrum. Informanterna upplever att Ignatius pedagogiska metoder kan vara ett sätt att ge svenskkyrkliga handfast ledning i konsten att fördjupa sin tro på ett sätt som är i linje med luthersk teologi. Studien visar att metoderna fungerar väl i senmodernitetens subjektiva vändning utan att Gud som auktoritet överges.