The topic of osmund iron is of great interest in both historical and metallurgical perspective. Between the 14th and the 17th century osmund iron was exported extensively from Sweden but it has been difficult to characterize and confirm what exactly osmund iron is. Further research should be conducted to improve the understanding of this kind of iron.   This work is primarily focused on medieval osmund iron. It is trying to determine what can be stated about their production methods and how to identify osmund pieces. A literature review was performed, to present an overview of iron production methods in medieval Europe. A metallurgical analysis was conducted on a number of osmund samples from the polish shipwreck ‘Miedsiowiec’, W5., together with samples from bar irons and iron billets from the same ship. Analysis was performed using LOM and SEM with EDS, analysing the crystallographic structure of the samples, and performing slag analysis using EDS to establish statistical trends. One of the aims was to evaluate a previously suggested hypothesis, namely that osmunds were shipped to Danzig from Stockholm, and then refined into iron bars and billets.  The studied iron bars and billets were purely ferritic with some slag inclusions. By looking at the shape of the slag inclusions, it can be stated that the bars and billets were forged differently from the osmund pieces. The osmunds were found to be made by indirect reduction as seen by the prevalence of cementite. It could not be confirmed if the bars and billets were forged by osmunds.  The osmunds showed different trace element compositions, than the iron bars and billets. The microstructure of all the osmunds varies greatly, which was to be expected. The osmunds had a higher carbon content and fewer slag inclusions. The hypothesis that osmunds were refined into iron bars and billets is not supported by the findings of this study. / Osmundjärn är av stort arkeometallurgiskt intresse, som en svensk exportvara som exporterades mellan 1300- och 1600-talet. Det är dock svårt att definitivt avgöra vad osmundjärn är för något. Det krävs därför ytterligare analyser och studier inom detta område för att förbättra vår förståelse av osmundjärn.   Denna studie behandlar upphittade medeltida osmundjärn och stångjärn i syfte att avgöra hur dessa har tillverkats. En litteraturstudie genomfördes som omfattande medeltida järntillverkningsprocesser, den existerande forskningen om osmundjärn samt relevanta forskningsmetoder. Järnproverna som erhölls kommer från den polska skeppsvraket ’Miedsiowiec’, W5. Mikrostrukturen av proverna analyserades med ljusmikroskop och en SEM-EDS analys utfördes. En föregående publicering om osmundar har föreslagit att osmundar exporterades från Stockholm till Gdansk, där de välldes och bearbetades till stångjärn. Osmundarna och stångjärnen som erhölls undersöktes också för att korrektheten i denna hypotes. Stångjärnens mikrostrukturer var ferritiska med ett flertal inneslutningar. Två av de så kallade iron billets hade anisotropiskt formad slagg, jämfört med de så kallade iron bars som hade isotropiskt format slagg. Det bedömdes att osmundarna var tillverkade i en masugn, på grund av perliten som hittades i mikrostrukturen i samtliga osmundar. Mikrostrukturen i alla osmundar varierade dock kraftigt, som väntat. Osmundarna hade också högre kolhalt, och färre slaggpartiklar. Hypotesen om att osmundar bearbetades till stångjärn stöds därför inte av resultaten som hittats i denna studie.

A method of producing steel that is not used in Sweden today is direct reduction using natural gas, a method which could has enormous potential in the future of steelmaking. Historically, steelmaking prioritized productivity and profitability. However, other aspects such as safety, sustainability, and environmentally friendliness have become increasingly important to Swedish steelmakers. This study evaluates the usage of natural gas to  directly reduce iron ore into the porous form known as iron sponge, then finally processing that sponge into crude steel. The technology available today is assessed through a literature review, then two calculative data-based model: using DRI sponge in a traditional integrated steelmaking line or replacing steel scrap with it in an electric arc furnace. While this technology is used in many regions where natural gas is plentiful, it has not yet been used in Sweden. Now, when the Swedish natural gas network is expanding and the vehicular transportation of liquid natural gas is becoming more and more viable, it is a prime situation to evaluate direct reduction in Sweden. While models require assumptions and estimations, they suggest that DRI will absolutely be a viable option in the years to come. Integrated plant operators can reduce their immense carbon emissions for a reasonable price, while DRI sponge melting in an electrical arc furnace can either help steelmakers escape the volatile scrap market or be used to replace the blast furnace as a whole in the future. / En metod för att producera stål som inte används i Sverige idag är direkt reduktion med hjälp av naturgas, en metod som har en enorm potential i framtida ståltillverkning. Historiskt har ståltillverkningen prioriterat produktivitet och vinst, men säkerhet, hållbarhet, och miljövänlighet har blivit områden mer och mer viktiga för svenska ståltillverkare. Den här studien utvärderar användningen av naturgas för att direkt reducera järnmalm till den porösa formen känd som järnsvamp, och sen bearbeta den till primärt stål. Teknologin som flnns idag utvärderas genom en litteraturstudie, vars data beräknas till två scenariomodeller: användningen av järnsvamp i ett traditionellt integrerat stålverk eller genom att ersätta stålskrot med järnsvamp i ljusbågsungen. Den här teknologin används redan idag i regioner där naturgas är lättillgängligt, men har hittills inte använts i Sverige. Men nu när Sveriges naturgasnät byggs ut och fordonstransporterad flytande naturgas blir mer och mer kostnadseffektiv så är det lämpligt att utvärdera direkt reduktion i Sverige. Modellerna kräver antaganden och uppskattningar, men de pekar på att direkt reducering av järnmalm kommer att vara en genomförbar metod för ståltillverkning i en nära framtid. Integrerade masugnslinjer kan minska sina enorma koldioxidutsläpp till ett rimligt pris, och järnsvampssmältning i ljusbågsugn kan hjälpa ståltillverkare att undanfly den instabila stålskrotsmarknaden eller användas för att helt ersätta masugnsproduktion i framtiden.