Tvångsvården av missbrukare är ett av samhällets sista verktyg för att vårda missbrukare som lever ett väldigt destruktivt och farligt liv. Tvångsvårdslagstiftningen har kritiserats för att vara svårtolkad, och det finns stöd för att lagstiftningen tillämpas olika i landets socialnämnder. Genom att intervjua socialtjänstens enhetschefer om deras tolkning och tillämpning av tvångsvårdslagstiftningen syftar uppsatsen till att belysa skillnader och likheter i tolkning och tillämpning av lagstiftningen samt att bidra med kunskap om vilka faktorer som kan försvåra arbetet. Resultaten visar på att det finns skillnader i hur tvångsvårdslagstiftningen tolkas, vilket även verkar resultera i skillnader i hur lagstiftningen tillämpas. Enhetscheferna verkar vara klämda mellan å ena sidan den lagstiftning och de krav som finns från politikerna, och å andra sidan det behov av individualiserad behandling som finns hos klienterna. Enhetschefernas dubbla kravbild stämmer väl överens med den konfliktsituation som domänteorin beskriver. Lagstiftningen har inte genomgått speciellt stora förändringar sedan den rädde i kraft. En översyn av lagstiftningen föreslås, där behovet av sex månaders vårdtid ifrågasätts och där vikten av att socialtjänsten som ansvarig utförare får komma till tals betonas.