Bakgrund: Atopisk dermatit (AD) är en vanlig kronisk inflammatorisk hudsjukdom som kännetecknas av eksematösa vätskande sår och intensiv klåda. AD är dels en T-hjälparcell (TH) - 2 driven sjukdom vilket innefattar den akuta fasen av sjukdomen där TH2-cellerna blir aktiverade och börjar producera cytokinerna interleuin (IL)-4, IL-5 samt IL13. I den kroniska fasen ses i stället en dominans av TH1-celler som i stället främst uttrycker cytokiner som γ-interferon (IFN- γ) och IL-12 vilket bidrar till en kronisk inflammation. Personer som har milda symtom kan ofta kontrollera sjukdomen med enbart topikala medel. För personer som har svårare symtom kan fototerapi eller systemisk behandling behövas. Abrocitinib/Upadacitinib är selektiva janus-kinas (JAK)1-hämmare och hämmar signalvägen som annars resulterar i produktion av proinflammatoriska cytokiner och tillväxtfaktorer. Behandlingen resulterar i minskad inflammation i huden. Dupilumab är en monoklonal antikropp som hämmar IL-4 och IL-13 vilket också resulterar i minskad inflammation.  Syfte: Syftet medstudien var att kritiskt granska utfallet i publicerade studier vad gäller abrocitinib/upadacatinib och dubilumab samt att jämföra skillnaden i effekt och säkerhet för att bedöma hur stor betydelse den nya behandlingen kan ha för patienter med måttlig till svår AD.  Metod: Arbetet är en litteraturstudie som är baserad på sex vetenskapliga artiklar som är hämtade via databasen PubMed. Studier inkluderades som innefattade monoterapi samt om dess primära utfallsvariabel var EASI75 eller IGA.  Resultat: Två studier uppvisade signifikant förbättrad effekt av abrocitinib i två styrkor mot placebo. Studien som jämförde upadacitinib i två styrkor mot placebo visade på signifikant förbättrad effekt mot placebo. Jämförelse av 300 mg dupilumab mot placebo uppvisade också signifikant förbättrad effekt. I en studie där 30 mg upadacitinib jämfördes mot 300 mg dupilumab visade upadacitinib på signifikant förbättrad effekt mot dupilumab. I en annan studie där 100 mg respektive 200 mg abrocitinib jämfördes mot dupilumab och placebo uppvisade abrocitinib förbättrad effekt mot både dupilumad och placebo, dock ej statistiskt signifikant. Biverkningar rapporterades i högre grad för 200 mg-gruppen samt 30 mg upadacitinib-gruppen jämfört med dupilumab. Samtliga studier är sponsrade av läkemedelsföretag som har utvecklat respektive studieläkemedel vilket kan öka risk för bias då företagen vill att deras produkt ska visa på så god effekt som möjligt.  Slutsats: Abrocitinib/upadacitinib anses vara bra behandlingsalternativ för patienter med måttlig till svår AD då det visar på god effekt jämfört med placebo. Dupilumab visar likaså på bra effekt jämfört med placebo. Jämförande studier mellan abrocitinib/upadacitinib mot dupilumab visar på bättre effekt av andelen patienter som uppnådde det primära effektmåttet. Dock är resultatet mellan studieläkemedlena inte markant överlägset någon annan även om abrocitinib/upadacitinib visar på bättre effekt än dupilumab i båda jämförande studierna där resultatet i studie är statistiskt signifikant. / Atopic dermatitis (AD) is a common well-known chronic inflammatory skin disease characterized by eczematous exuding wounds and intense itching. AD is partly a disease driven by the t-helper (TH) 2-cells and involves activation of the acute phase of the disease that starts to produce cytokines interleukin (IL) – 4, IL-5 and IL-13. TH1-cells stands mainly for the expression of cytokines as g-interferon (IFN-g) and IL-12 which contribute to the chronic inflammation. For people with mild symptoms it is usually enough to treat with topical steroids but people who suffer from more severe symptoms, systemic treatment may be needed. Abrocitinib/Upadacitinib is a new selective JAK-1 inhibitor that inhibit the pathway which otherwise results in production of proinflammatory cytokines and growth factors. That results in less inflammation in skin. Dupilumab, that is an inhibitor of IL-4 and IL-13 also results in less inflammation in skin, has been the only approved biological treatment against moderate to severe AD until abrocitinib and upadacitinb was discovered. There is a need of more alternative and safe systemic therapies. This study aims to critically examine the results in different published articles to criticize which treatment of the comparable drugs is the best for patients considering both effect and safety with patients suffering from moderate to severe AD.  This study is based on six scientific articles from PubMed. Studies included if the patients was treated with monotherapy and if the primary outcome was EASI75 and IGA. Two studies presented significantly improved effect of abrocitinib in two different strengths against placebo. One study that compared upadacitinib in two strengths against placebo also showed on significantly improved effect. Comparison of dupilumab 300 mg against placebo showed on significantly improved effect. One study that compared 30 mg upadacitinib against 300 mg dupilumab showed significantly improved effect against dupilumab. The last study that compared 100 mg respectively 200 mg abrocitinib against 300 mg dupilumab showed improved effect of abrocitinib against dupilumab, although it was not significant. Side effects were reported most frequently in the 200 mg abrocitinib study group and also in the 30 mg upadacitinib study group comparable to dupilumab. All of the studies are funded by pharmaceutical companies that also have developed the different study-drugs that is investigated which may increase the risk of bias.   In summary, abrocitinib/upadacitinib is considered a good treatment option for patients suffering from moderate to severe AD comparable with placebo. Treatment with dupilumab also shows on a good treatment comparable to placebo. Studies comparing abrocitinib/upadacitinib with dupilumab shows on more effect of the amount of patients that achieved primary outcome. However, the results between the drugs are not remarkable superior to any other even though abrocitinib/upadacitinib shows on a better effect than dupilumab in both comparative studies.

Typ 2-cytokiner, IL-4 och IL-13 är kända för att spela en viktig roll i airway hyperresponsiveness (AHR) eller luftvägshyperreaktivitet, där de glatta muskelcellerna (ASM) drar ihop sig för lätt och för mycket som svar på direkta eller indirekta stimuli. Detta gör AHR till en avgörande egenskap hos astmatiker. Det har gjorts studier som har visat involvering av typ 2-cytokiner i AHR, men deras specifika inflammatoriska mekanismer är ännu outforskade. Denna experimentella studie på glatta muskelceller från luftvägarna (ASM) syftade till att undersöka involveringen av typ 2-cytokin inducerad kontraktilitet genom att fokusera på receptoraktivering, receptoruttryck samt ge insikter om frisättning av proteiner relaterade till luftvägsfibros, så kallad remodelling. Dessutom studerar den också effekten av IL- 4/IL-13 receptor antagonisten Dupilumab (anti-IL4Ra) på cytokinbehandlade HASM. Efter stimulering av HASM med IL-13 under 24 timmar visade resultaten att IL-13 orsakar en ospecifik, icke-receptormedierad ökning av intracellulärt kalciumflöde som svar på kalciumjonoforen A23187. Detta skulle potentiellt kunna öka kontraktiliteten hos glatta muskelceller som svar på flera olika kontraktila stimuli. Denna forskning ger också preliminära resultat som tyder på att IL-13 och IL-4 också ökar kalciumflödet som svar på aktivering av receptorer för specifika kontraktila mediatorer (Histamin, Carbachol, Leukotriene D4 och Substance P), och att effekten förmedlas via IL-4/IL-13-receptorn vilket blockeras med dupilumab som verkade minska effekten. Närvaron av fler receptorer för kontraktila mediatorer kan också öka kontraktiliteten hos glatta muskelceller som svar på IL-4 och IL-13. Återigen sågs ökat uttryck av receptorer för kontraktila stimuli efter behandling med cytokinerna som inhiberades av dupilumab. Dessutom undersökte vi effekten av IL-13 och IL-4 på frisättning av prokollagen 1 (en prekursor för mogna kollagena former) från mänskliga glatta muskelceller i luftvägarna. Våra resultat visade inte några signifikanta effekter på frisättningen av just detta kollagenprotein. Sammantaget visar vi att typ 2 cytokiner kan på flera olika sätt öka kontraktiliteten av glatta muskelceller vilket ökar vår kunskap om mekanismerna som orsakar luftvägshyperreaktivitet hos astmatiker. / Type 2 cytokines, IL-4 and IL-13 are known to play an essential role in airway hyperresponsiveness (AHR) - in response to direct or indirect stimulus the smooth muscle cells (ASM) contract too easily and too heavily. This makes AHR a defining feature of asthma. There have been studies that have demonstrated involvement of type 2 cytokines in AHR. However, the specific mechanisms involved remain undefined. This experimental study in airway smooth muscle (ASM) was aimed to investigate the involvement of type 2 cytokine on AHR by focusing on the expression and activation of receptors for contractile mediators as well as provide insights on the release of proteins related to airway remodelling. Experiments were performed where human airway smooth muscle cells were treated with IL-4 and/or IL-13, with or without Dupilumab, an antagonist of the joint IL-4/IL-13 receptor (anti-IL4Ra). After stimulating HASMs with IL-13 for 24 hours, results showed that IL-13 caused a non-specific, non-receptor-mediated increase in intracellular calcium flux in response to the calcium ionophore A23187. This could potentially increase the contractility of smooth muscle cells in response to any contractile stimulus. This study also suggests that IL-13 and IL-4 increased calcium flux in response to activation of receptors for specific contractile mediators (Histamine, Carbachol, Leukotriene D4 and Substance P). The mechanism involved likely involves the common IL-4/IL-13 receptor as blocking this with dupilumab seemed to reduce the effect. The presence of more receptors for contractile mediators could also increase contractility of smooth muscle cells in response to IL-4 and IL-13. Preliminary results show that mRNA expression of receptors for Histamine (H1) and LTD4 (CYSLT1) were upregulated by type 2 cytokines and again, this upregulation appeared to be inhibited by dupilumab. Moreover, we examined the effect of IL-13 and IL-4 on release of procollagen 1 (a precursor of mature collagen forms) from human airway smooth muscle cells. Our results did not show any significant effects on the release of this particular collagen protein. Taken together these findings increase our understanding of the mechanisms whereby type 2 cytokines may increase the contractility of airway smooth muscle and provide a basis for follow-up investigations. Improved knowledge of the mechanisms underlying AHR could ultimately lead to improved treatment of asthma.