Medlemskapet i EU har för de stater som valt att deltaga inneburit en inskränkning av suveräniteten, dvs självbestämmanderätten, på flera områden. Syftet med denna uppsats är att studera hur detta medlemskap har påverkat medlemsstaternas suveränitet på direktbeskattningsområdet. I vår studie har vi utgått ifrån frågeställningarna om vem som har befogenhet att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftningar på detta område, vilken inverkan EG-domstolen (EGD) och de gemenskapsrättsliga principerna har på suveräniteten samt vilken möjlighet medlemsstaterna har att rättfärdiga lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten. Den kanske viktigaste grundstenen i den Europeiska Unionen är skapandet av den gemensamma marknaden. Enligt fördraget om upprättandet av den Europeiska Gemenskapen kräver en fungerande gemensam marknad att alla hinder för nyttjandet av de grundläggande friheterna tas bort. För att detta mål ska uppnås krävs enligt fördraget bl a att de nationella direktbeskattningslagstiftningarna harmoniseras i den utsträckning det är nödvändigt. Detta kan ske genom både positiv och negativ harmonisering. Positiv harmonisering sker genom utfärdandet av bindande direktiv, medan negativ harmonisering sker genom uppställandet av regler som inte får överträdas samt EGD:s upprätthållande av dessa. På grund av kravet att alla medlemsstater måste vara enhälliga för att positiv harmonisering på direktbeskattingsområdet ska ske, så har varje medlemsstat vetorätt i dessa frågor. Detta innebär att direktbeskattningsområdet faller inom medlemsstaternas exklusiva kompetens. Den exklusiva kompetensen måste dock utövas med respekt för gemenskapsrätten. I denna uppsats kommer vissa fundamentala delar av gemenskapsrättens påverkan på medlemsstaternas suveränitet att behandlas. De rättsprinciper och regler vi har valt att behandla är loja-litetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet som påtryckningsmedel, förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet samt förbudet mot nationell lagstiftning som har en restriktiv effekt på de grundläggande friheterna. På grund av att fördraget är fullt av luckor rörande direkta skatter så blir EGD, i sin roll som fördragstolkare, allt mer betydelsefull. EGD begränsar genom sin negativa harmonisering medlemsstaternas självbestämmanderätt på direktbeskattningsområdet. Möjligheten för en medlemsstat att rättfärdiga lagstiftning, som är diskriminerande eller som har en restriktiv effekt på nyttjandet av de grundläggande friheterna, ligger i de fördragsbaserade undantagen och i de rättfärdigandegrunder som utvecklats i rättspraxis i enlighet med rule of reason-doktrinen. Störst betydelse på direktbeskattningsområdet har rule of reason-doktrinen. I denna uppsats ligger fokus på de rättfärdigandegrunder som har accepterats av EGD. Dessa är skattesystemens inre sammanhang, territorialitetsprincipen, effektiv skattekontroll, hinder mot skatteflykt samt kombinationen av flera grunder. Vissa av dessa har lyckats rättfärdiga restriktiv lagstiftning, medan andra enbart har accepterats i princip. De resonemang som förs vid användandet av dessa grunder visar att det intresse, som medlemsstaterna har av att skydda sina skatteintäkter och sina nationella skattesystem, i EGD:s ögon inte väger lika tungt som en fungerande gemensam marknad. Att EGD relativt nyligen vid tillfällen har gått över från att göra en enskild bedömning av varje rättfärdigandegrund, till att istället göra en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder, kan eventuellt representera en utveckling mot att medlemsstaternas intressen till större grad beaktas. Medlemsstaternas suveränitet på det direkta beskattningsområdet är således opåverkad i det hänseendet att de fortfarande innehar den yttersta lagstiftningsmakten. Denna suveränitet är dock i praktiken begränsad av att medlemsstaterna vid utförandet av denna suveränitet måste beakta gemenskapsrätten. För närvarande har en fungerande marknad företräde framför medlemsstaternas intresse av att skydda sina skatteintäkter och sitt skattesystem. Hur suveräniteten kommer att yttra sig i framtiden är oklart, eftersom den Europeiska Unionen är under ständig utveckling.

Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten. Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit att uppnå en skattefördel. En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt, varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen gällande mervärdesskatteflykt. EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten. Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt. SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar. Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras. Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax- fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk i svensk rätt skulle förenklas.

<p>Medlemskapet i EU har för de stater som valt att deltaga inneburit en inskränkning av suveräniteten, dvs självbestämmanderätten, på flera områden. Syftet med denna uppsats är att studera hur detta medlemskap har påverkat medlemsstaternas suveränitet på direktbeskattningsområdet. I vår studie har vi utgått ifrån frågeställningarna om vem som har befogenhet att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftningar på detta område, vilken inverkan EG-domstolen (EGD) och de gemenskapsrättsliga principerna har på suveräniteten samt vilken möjlighet medlemsstaterna har att rättfärdiga lagstiftning som strider mot gemenskapsrätten.</p><p>Den kanske viktigaste grundstenen i den Europeiska Unionen är skapandet av den gemensamma marknaden. Enligt fördraget om upprättandet av den Europeiska Gemenskapen kräver en fungerande gemensam marknad att alla hinder för nyttjandet av de grundläggande friheterna tas bort. För att detta mål ska uppnås krävs enligt fördraget bl a att de nationella direktbeskattningslagstiftningarna harmoniseras i den utsträckning det är nödvändigt. Detta kan ske genom både positiv och negativ harmonisering. Positiv harmonisering sker genom utfärdandet av bindande direktiv, medan negativ harmonisering sker genom uppställandet av regler som inte får överträdas samt EGD:s upprätthållande av dessa. På grund av kravet att alla medlemsstater måste vara enhälliga för att positiv harmonisering på direktbeskattingsområdet ska ske, så har varje medlemsstat vetorätt i dessa frågor. Detta innebär att direktbeskattningsområdet faller inom medlemsstaternas exklusiva kompetens.</p><p>Den exklusiva kompetensen måste dock utövas med respekt för gemenskapsrätten. I denna uppsats kommer vissa fundamentala delar av gemenskapsrättens påverkan på medlemsstaternas suveränitet att behandlas. De rättsprinciper och regler vi har valt att behandla är loja-litetsprincipen och statens skadeståndsskyldighet som påtryckningsmedel, förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet samt förbudet mot nationell lagstiftning som har en restriktiv effekt på de grundläggande friheterna. På grund av att fördraget är fullt av luckor rörande direkta skatter så blir EGD, i sin roll som fördragstolkare, allt mer betydelsefull. EGD begränsar genom sin negativa harmonisering medlemsstaternas självbestämmanderätt på direktbeskattningsområdet.</p><p>Möjligheten för en medlemsstat att rättfärdiga lagstiftning, som är diskriminerande eller som har en restriktiv effekt på nyttjandet av de grundläggande friheterna, ligger i de fördragsbaserade undantagen och i de rättfärdigandegrunder som utvecklats i rättspraxis i enlighet med rule of reason-doktrinen. Störst betydelse på direktbeskattningsområdet har rule of reason-doktrinen. I denna uppsats ligger fokus på de rättfärdigandegrunder som har</p><p>accepterats av EGD. Dessa är skattesystemens inre sammanhang, territorialitetsprincipen, effektiv skattekontroll, hinder mot skatteflykt samt kombinationen av flera grunder. Vissa av dessa har lyckats rättfärdiga restriktiv lagstiftning, medan andra enbart har accepterats i princip. De resonemang som förs vid användandet av dessa grunder visar att det intresse, som medlemsstaterna har av att skydda sina skatteintäkter och sina nationella skattesystem, i EGD:s ögon inte väger lika tungt som en fungerande gemensam marknad. Att EGD relativt nyligen vid tillfällen har gått över från att göra en enskild bedömning av varje rättfärdigandegrund, till att istället göra en samlad bedömning av flera rättfärdigandegrunder, kan eventuellt representera en utveckling mot att medlemsstaternas intressen till större grad beaktas.</p><p>Medlemsstaternas suveränitet på det direkta beskattningsområdet är således opåverkad i det hänseendet att de fortfarande innehar den yttersta lagstiftningsmakten. Denna suveränitet är dock i praktiken begränsad av att medlemsstaterna vid utförandet av denna suveränitet måste beakta gemenskapsrätten. För närvarande har en fungerande marknad företräde framför medlemsstaternas intresse av att skydda sina skatteintäkter och sitt skattesystem. Hur suveräniteten kommer att yttra sig i framtiden är oklart, eftersom den Europeiska Unionen är under ständig utveckling.</p>

<p>Principen om förfarandemissbruk är en EG-rättslig princip som efter hand vuxit</p><p>fram ur EGDs praxis och vilken numera är tillämplig inom EGmervärdesskatterätten.</p><p>Principen innebär att konstruerande transaktioner vars enda</p><p>syfte är att uppnå skattefördelar skall underkännas och istället bli beskattade som om</p><p>de konstruerade transaktionerna inte hade företagits. De kriterier som EGD har ställt</p><p>upp i praxis, främst i Halifax-fallet, för att principen om förfarandemissbruk skall bli</p><p>tillämplig på mervärdesskatteområdet är att ett objektivt och ett subjektivt kriterium</p><p>skall vara uppfyllda. Det subjektiva kriteriet innebär att trots att relevanta bestämmelser</p><p>i mervärdesskattedirektivet har uppfyllts, kan förfarandemissbruk konstateras om</p><p>förfarandet får till följd att den skattefördel som uppnås strider mot bestämmelsernas</p><p>syfte. Det krävs dock även att det huvudsakliga syftet med transaktionerna har varit</p><p>att uppnå en skattefördel.</p><p>En tillämpning av principen om förfarandemissbruk skulle innebära att aggressiva</p><p>skatteupplägg och skatteflykt på mervärdesskatteområdet skulle kunna stoppas. En</p><p>stopplagstiftning på detta område är inte att finna i varken EG-rätt eller svensk rätt,</p><p>varför principen om förfarandemissbruk kan tyckas utgöra en viktig del av rättsutvecklingen</p><p>gällande mervärdesskatteflykt.</p><p>EGD har uttalat att de nationella domstolarna har till uppgift att pröva huruvida det</p><p>föreligger förfarandemissbruk eller inte. Den svenska grundlagstadgade skatterättsliga</p><p>legalitetsprincipen kräver att det finns stöd i lag för möjligheten att skatt skall kunna</p><p>påföras en enskild, vilket innebär problem att tillämpa principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk skatterätt. Principen om förfarandemissbruk finns inte lagstadgad i</p><p>svensk rätt varför KamR i Göteborg hittills har konstaterat att principen inte skall</p><p>tillämpas i Sverige. Detta resonemang kan dock sägas stå emot EG-rätten då EGD</p><p>har uttalat att principen om förfarandemissbruk skall anses vara en allmän rättsgrundsats</p><p>och därmed tillhöra den EG-rättsliga primärrätten.</p><p>Rättsläget är idag till viss del oklart då något prövningstillstånd till RegR ännu inte</p><p>meddelats. KamR har en uppfattning som strider mot gällande EG-rätt och den</p><p>praxis som utvecklats från EGD. Denna oklarhet visar att en prövning av principens</p><p>tillämplighet i nationell rätt är nödvändig för ett klargörande och för ett upprätthållande</p><p>av rättsäkerheten. SKV har i sitt ställningstagande antagit EGDs uppfattning</p><p>om hur och när principen om förfarandemissbruk skall vara tillämplig i nationell rätt.</p><p>SKV delar även EGDs mening att principen är en allmän rättsgrundsats som är tillhörande</p><p>primärrätten, vilket skulle innebära att det inte krävs att principen om förfarandemissbruk</p><p>lagstadgas i svensk mervärdesskatterätt för att bli tillämpbar.</p><p>Vår åsikt är att EGDs praxis är klar och tydlig gällande principens tillämplighet och</p><p>då den är av primärrättslig art och inte behöver skrivas in i nationell lag, skall principen</p><p>om förfarandemissbruk enligt oss även vara gällande i svensk rätt. För att undvika</p><p>problematiken med den svenska grundlagstadgade skatterättsliga legalitetsprincipen</p><p>anser vi att ett lagstadgande genom en generalklausul i ML skulle kunna göras.</p><p>Den föreslagna generalklausulen bör innehålla de kriterier som EGD ställt upp i Halifax-</p><p>fallet, vilket skulle innebära att tillämpningen av principen om förfarandemissbruk</p><p>i svensk rätt skulle förenklas.</p>

Sammanfattning Europeiska gemenskapens domstol (EGD) har än en gång klarlagt att det inte är förenligt med EG-rätten att inte medge avdrag för premier, eller beskatta en överföring av försäkringens värde, till en utländsk pensionsförsäkring om den uppfyller de inhemska kraven för pensionsförsäkring. Med hänsyn till att Sveriges nuvarande regler innehåller ett liknande etableringskrav har regeringen kommit med ett förslag på hur skattereglerna för pensionsförsäkring bör ändras för att inte komma i konflikt med EG-rätten. Förslaget innebär att etableringskravet kommer utökas till att omfatta hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och för att kunna säkerställa sambandet i skattesystemet föreslås bl.a. att ett nytt kvalitativt villkor införs, som måste vara uppfyllt för att en försäkring ska anses vara en pensionsförsäkring. Villkoret innebär att försäkringsbolag i sina avtalsvillkor måste införa ett villkor om att försäkringsgivaren tar på sig att lämna kontrolluppgifter samt att utländska försäkringsbolag även skriftligen gentemot Skatteverket måste åta sig att lämna kontrolluppgift. Vidare föreslås att skattskyldigheten för avkastningsskatt på en utländsk pensionsförsäkring ska ligga på försäkringstagaren medan skattskyldigheten på en svensk pensionsförsäkring ligger på försäkringsbolaget. De nya reglerna kommer att innebära en viss negativ särbehandling av utländska pensionsförsäkringar, dels p.g.a. att den administrativa bördan blir större för utländska försäkringsbolag då de även skriftligen måste åta sig kontrolluppgiftsskyldigheten, dels p.g.a. att skattskyldigheten för avkastningsskatt för utländska pensionsförsäkringar kommer att ligga på försäkringstagaren, vilket innebär att den enskilde får ökade kostnader vid tecknande av en utländsk pensionsförsäkring. Jag anser att det är tveksamt om dessa skillnader kan anses förenliga med EG-rätten då den negativa särbehandlingen är större i förhållande till vad som ges. Ett annat problem som uppkommer med att kontrolluppgiftsskyldigheten tas in som ett villkor i försäkringsavtalet är att det kommer anses som en villkorsändring om kontrolluppgift inte lämnas, vilket kan leda till att avdrag för premier till pensionsförsäkringen inte medges och till avskattning som yttersta sanktion. Vidare kommer de nya skattereglerna innebära stora administrativa problem främst för Skatteverket vid hantering av de nya kontrolluppgifterna samt vid tillämpningen av reglerna vid fastställande av beskattning på pensioner. Med anledning av att det fortfarande är oklart hur de nya skattereglerna kommer att fungera i praktiken och då det i nuläget inte går att avgöra om de nya skattereglerna kan anses förenliga med EG-rätten, anser jag att de svenska skattereglerna för pensionsförsäkring i förhållande till EG-rätten fortfarande är ett osäkert rättsområde.

Ekonomiska nackdelar som uppstår till följd av att en verksamhet bedrivs genom flera självständiga dotterbolag istället för under ett bolag med flera driftställen avhjälps normalt med lagregler om koncernbidrag. Dessa regler är emellertid endast tillämplig på nationella koncerner, dvs. koncerner där samtliga bolag har säte i ett och samma land. Problem uppstår emellertid när de olika dotterbolagen är belägna i olika länder. Denna uppsats behandlar problematiken kring gränsöverskridande förlustutjämningar inom EU. Grunden för uppsatsen är det kontroversiella målet Marks &amp; Spencer där frågan om gränsöverskridande förlustavdrag ställdes på sin spets. Målet fick stor betydelse för rättsutvecklingen i såväl Sverige som övriga Europa.

Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv. Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer. Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet. När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma. Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa. Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.

<p>Sammanfattning</p><p>Europeiska gemenskapens domstol (EGD) har än en gång klarlagt att det inte är förenligt med EG-rätten att inte medge avdrag för premier, eller beskatta en överföring av försäkringens värde, till en utländsk pensionsförsäkring om den uppfyller de inhemska kraven för pensionsförsäkring. Med hänsyn till att Sveriges nuvarande regler</p><p>innehåller ett liknande etableringskrav har regeringen kommit med ett förslag på hur skattereglerna för pensionsförsäkring bör ändras för att inte komma i konflikt med EG-rätten.</p><p>Förslaget innebär att etableringskravet kommer utökas till att omfatta hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och för att kunna säkerställa sambandet i skattesystemet föreslås bl.a. att ett nytt kvalitativt villkor införs, som måste vara uppfyllt för att en försäkring ska anses vara en pensionsförsäkring. Villkoret innebär att</p><p>försäkringsbolag i sina avtalsvillkor måste införa ett villkor om att försäkringsgivaren tar på sig att lämna kontrolluppgifter samt att utländska försäkringsbolag även skriftligen gentemot Skatteverket måste åta sig att lämna kontrolluppgift. Vidare föreslås att skattskyldigheten för avkastningsskatt på en utländsk pensionsförsäkring ska ligga på försäkringstagaren medan skattskyldigheten på en svensk pensionsförsäkring ligger</p><p>på försäkringsbolaget.</p><p>De nya reglerna kommer att innebära en viss negativ särbehandling av utländska pensionsförsäkringar, dels p.g.a. att den administrativa bördan blir större för utländska försäkringsbolag då de även skriftligen måste åta sig kontrolluppgiftsskyldigheten, dels p.g.a. att skattskyldigheten för avkastningsskatt för utländska pensionsförsäkringar kommer att ligga på försäkringstagaren, vilket innebär att den enskilde får ökade kostnader vid tecknande av en utländsk pensionsförsäkring. Jag anser att det är tveksamt om dessa skillnader kan anses förenliga med EG-rätten då den negativa</p><p>särbehandlingen är större i förhållande till vad som ges. Ett annat problem som uppkommer med att kontrolluppgiftsskyldigheten tas in som ett villkor i försäkringsavtalet är att det kommer anses som en villkorsändring om kontrolluppgift inte lämnas, vilket kan leda till att avdrag för premier till pensionsförsäkringen inte medges och till</p><p>avskattning som yttersta sanktion. Vidare kommer de nya skattereglerna innebära stora administrativa problem främst för Skatteverket vid hantering av de nya kontrolluppgifterna samt vid tillämpningen av reglerna vid fastställande av beskattning på</p><p>pensioner.</p><p>Med anledning av att det fortfarande är oklart hur de nya skattereglerna kommer att fungera i praktiken och då det i nuläget inte går att avgöra om de nya skattereglerna kan anses förenliga med EG-rätten, anser jag att de svenska skattereglerna för pensionsförsäkring i förhållande till EG-rätten fortfarande är ett osäkert rättsområde.</p>

<p>Företag vars produkt utgörs av kunskap är en bransch med stark tillväxt, som spelar en allt större roll i dagens internationella handel. Eftersom marknaden inom Europeiska Unionen, (EU), skall fungera som en inre marknad med fri rörlighet, är mervärdesskattelagstiftningen inom EU till stor del harmoniserad, genom ett flertal direktiv, varav det centrala är rådets sjätte direktiv.</p><p>Platsen för tillhandahållandet är det främsta instrumentet inom mervärdes-skatterätten för att undvika att en gränsöverskridande tjänst dubbel- eller icke-beskattas, eftersom det avgör vilken stat som har rätt att mervärdesbeskatta tjänsten. Huvudsyftet i denna uppsats är att utreda och analysera vad som utgör platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster, enligt artikel 9 i sjätte direktivet, och ett delsyfte är att undersöka i vilka situationer tillämpningen av artikeln kan resultera i att en transaktion dubbelbeskattas, icke-beskattas eller på annat sätt snedvrider konkurrensen. Med kunskapstjänster avses framför-allt tjänster utförda av konsulter, konsultbyråer, ingenjörer, jurister och revisorer.</p><p>Platsen för tillhandahållandet kan avgöras antingen genom att tjänsten beskattas där leverantören är etablerad, enligt ursprungslandsprincipen eller genom att tjänsten beskattas där den konsumeras, enligt destinationslandsprincipen. I sjätte direktivet används en kombination av principerna. Huvudprincipen i artikel 9.1 i sjätte direktivet är baserad på ursprungs-landsprincipen, men i artikel 9.2 finns ett flertal undantag från huvudregeln, där tjänsten istället anses tillhandahållen där den konsumeras. Att destinationslandsprincipen tillämpas kan innebära att tjänsten exempelvis anses tillhandahållen där kunden är etablerad eller där tjänsten fysiskt utförs. Avgörande för vilken regel kunskapstjänsten omfattas av är hur den klassificeras. I uppsatsen framkommer att det föreligger tolknings- och gränsdragningsproblem, emellan de olika reglerna i artikel 9 i sjätte direktivet, samt att medlemsstaterna inte tolkar direktivet enhetligt. En oenhetlig tolkning kan leda till att en kunskapstjänst, vid handel mellan två medlemsstater, blir dubbelbeskattad eller icke-beskattad. En oenhetlig tolkning av begreppen fast driftställe och skattskyldig i artikel 9 kan också få samma konsekvenser, eftersom tolkningen av begreppen kan vara avgörande för platsen för tillhandahål-landet.</p><p>När det gäller handel mellan ett EU-land och tredje land kan också icke-beskattning och dubbelbeskattning uppkomma. I ett sådant fall är orsaken dock inte en oenhetlig tolkning av sjätte direktivet. Om dubbel- eller icke-beskattning uppkommer är istället beroende av om det tredje landet mervärdesbeskattar tjänsten eller inte. Om ursprungslandsprincipen eller destinationslandsprincipen används för att avgöra platsen för tillhandahållandet i artikel 9 påverkar dock om en situation av dubbel- eller icke-beskattning kan uppkomma.</p><p>Om en tjänst dubbelbeskattas eller icke-beskattas resulterar detta i snedvridning av konkurrensen, eftersom liknande tjänster beskattas olika. En snedvridning av konkurrensen kan också uppkomma genom att tjänsten beskattas med olika skattesatser. Om ursprungsprin-cipen tillämpas beläggs tjänsten med den skattesats, som finns där leverantören är etablerad. Skattesatserna inom EU inte är harmoniserade, vilket kan resultera i att samma typ av tjänst beläggs med olika skattesatser, beroende av var leverantören är etablerad. Om istället destinationslandsprincipen tillämpas, beläggs tjänsten med den skattesats som finns där kunden är etablerad. Det innebär att tjänsten påförs samma skattesats, oavsett i vilket land leverantören är etablerad. Vid valet av princip måste dock även hänsyn tas till andra kriterier, såsom vilken administration principen kräver och hur enkel den är att tillämpa.</p><p>Kommissionen har lagt fram två lagförslagsändringar rörande platsen för tillhandahållandet av tjänster, som syftar till att bättre anpassa reglerna till dagens handel. Det utgör därför ett andra delsyfte att analysera vilken påverkan dessa har, i jämförelse med de nuvarande reglerna, på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster. Om reglerna införs kommer de i princip inte att förändra platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster till icke-skattskyldiga. Vid tillhandahållanden till skattskyldiga kommer dock de nya reglerna ha en påverkan på platsen för tillhandahållandet av kunskapstjänster.</p>

<p>Ekonomiska nackdelar som uppstår till följd av att en verksamhet bedrivs genom flera självständiga dotterbolag istället för under ett bolag med flera driftställen avhjälps normalt med lagregler om koncernbidrag. Dessa regler är emellertid endast tillämplig på nationella koncerner, dvs. koncerner där samtliga bolag har säte i ett och samma land. Problem uppstår emellertid när de olika dotterbolagen är belägna i olika länder. Denna uppsats behandlar problematiken kring gränsöverskridande förlustutjämningar inom EU. Grunden för uppsatsen är det kontroversiella målet Marks & Spencer där frågan om gränsöverskridande förlustavdrag ställdes på sin spets. Målet fick stor betydelse för rättsutvecklingen i såväl Sverige som övriga Europa.</p>