Den internationella rätten utgörs av mellanstatliga samarbeten mellan suveräna stater på olika områden. De suveräna staterna har exklusiv behörighet att lagstifta inom sina territorier och således har ingen annan stat rätt att stifta lagar som blir gällande på en annans stats territorium. Denna exklusiva rätt till självbestämmande benämns territorialitetsprincipen. På den internationella skatterättens område innebär territorialitetsprincipen att en stat har rätt att beskatta all inkomst som har ett samband med den staten. Detta görs genom att obegränsat skattskyldiga beskattas för all sin inkomst oavsett var den uppstått och begränsat skattskyldiga beskattas endast för den inkomst som uppkommit i den staten. Då en självständig stat överlämnar en del av sin suveränitet till ett sådant internationellt samarbete som till exempel EG utgör, splittras det i internationell rätt vedertagna territorialitetsbegreppet eftersom den exklusiva lagstiftningskompetensen i viss mån måste delas med EG: s lagstiftande makt. Etableringsfriheten som stadgas i artiklarna 43 EG och 48 EG utgör en del av de åtaganden som medlemsstaterna måste beakta efter inträdet i EG. Medlemsstaterna får därigenom inte i sin nationella lagstiftning ha åtgärder som inskränker gemenskapsmedborgares och bolags rätt till fri etablering. Med tanke på att beaktandet av EG-rätten föranleder att territorialitetsbegreppet splittras kan det ifrågasättas om territorialitetsprincipen har någon ställning i EG-rätten. Härav är det även av intresse att utreda hu-ruvida territorialitetsprincipen kan utgöra en självständig rättfärdigandegrund av nationellt inskränkande åtgärder som anses strida mot etableringsfriheten. Trots att det råder osäkerhet kring huruvida territorialitetsprincipen utgör en självständig rättfärdigandegrund eller inte åberopar medlemsstater principen på grund av att EG-domstolen erkänt principen i ett mål rörande etableringsfrihet. Därav kan territorialitetsprincipens ställning som rättfärdigandegrund inte enkelt avfärdas. Vi anser dock inte att territorialitetsprincipen har en ställning som självständig rättfärdigandegrund av nationell lagstiftning som inskränker etableringsfriheten i artiklarna 43 EG och 48 EG. Territorialitetsprincipen fördelar enbart upp beskattningsbehörigheten mellan medlemsstaterna och har enligt oss samma definition inom EG-rätten som den har i den internationella skatterätten. På grund av att territorialitetsprincipen i internationell skatterätt endast används för att definiera en stats beskattningsbehörighet anser vi att principen inte går att använda som stöd för att neka en gemenskapsmedborgare eller ett bolag en skatteförmån enbart med hänvisning till principen. / International law is composed by cooperation between sovereign states within different areas. Sovereign states have the power to legislate within their territories and because of this no other state can make binding laws on another state’s territory. This sovereign right to legislate is known as the principle of territoriality. Within international tax law the principle of territoriality means that a state has the right to taxation within its territory on all income related to that state. This means that those liable to full taxation are taxed on all their income regardless of where the income is earned and those liable to limited taxation are only taxed on income earned in that particular state. When a sovereign state gives up parts of its sovereignty to the European Community (EC), which is a part of the international cooperation among states, the concept of territoriality is fragmentized since the exclusive legislative power that a state holds must be shared with the legislative power of the EC. The freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC must be respected by the Member States since they through the admission of the EC granted that they would not apply laws that restricted the right for community citizens and companies to establish themselves in other member states than their own. With the limitation of the state’s sovereignty the term of territoriality becomes vaguer and it can be ques-tioned if the principle of territoriality has a position within EC law. It is also interesting to examine whether the principle can be seen as a justification for national law that is in conflict with the freedom of establishment or not. Even though there is some uncertainty whether the principle of territoriality can be seen as a valid justification or not the member states are still trying to invoke it. Since the European Court of Justice recognized the principle of territoriality in a case concerning the right to freedom of establishment it can not easily be dismissed. We do not, however, consider the principle of territoriality to be an independent justification for laws that are in conflict with the freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC. We believe that the principle only attributes the right to taxation between the Member States and that the principle is defined as in international tax law. Because the principle is given this definition it can only be used to define a states ability to taxation. We believe that the principle can not be relied upon to deny a Community citizen or a company a right to a tax relief.

Den första svenska CFC-lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1990 och har sedan dess genomgått flera omarbetningar. Syftet med de svenska CFC-reglerna är att förhindra skatteplanering med bolag i lågbeskattade länder och på så sätt försvara den svenska skattebasen. I kort innebär de svenska CFC-reglerna en möjlighet att beskatta ägaren till ett i utlandet beläget CFC-bolag löpande för dess inkomster från CFC-bolaget. EG-domstolens dom Cadbury Schweppes föranledde att flera av medlemsländerna, däribland Sverige tvingades ändra sina CFC-lagstiftningar. EG-domstolen konstaterade att CFC-lagstiftning utgör en inskränkning av etableringsfriheten och skall förbjudas såvida CFC-bolaget inte utgör ett rent konstlat upplägg och då etableringen sker i syfte att undvika nationell skatt. CFC-beskattning får inte vidtas om det kan visas att det föreligger en verklig etablering från vilken det bedrivs en faktisk ekonomisk verksamhet. Bedömningen om en sådan etablering föreligger, skall grundas på objektiva omständigheter som kan kontrolleras av utomstående, däribland i vilken grad CFC-bolaget existerar fysiskt i form av lokaler, personal och utrustning. Den svenska regeringen valde att införliva utgången av målet genom en ny kompletteringsregel i 39a kap. 7a § IL. Regeringen valde att formulera lagstiftningen som att en inkomst hos en utländsk juridisk person som hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte anses lågbeskattad om den utländska juridiska personen i den stat där den hör hemma utgör en verklig etablering från vilken en affärsmässigt motiverad verksamhet bedrivs. För att göra denna prövning listar regeringen tre omständigheter som särskilt skall beaktas. Den utländska juridiska personen skall för det första förfoga över egna resurser i form av i form av lokaler och utrustning i den utsträckning som är nödvändig för dess verksamhet. För det andra skall den förfoga över personal med den kompetens som är nödvändig för att självständigt bedriva verksamheten och slutligen skall den utländska juridiska personens personal självständigt fatta beslut i den löpande verksamheten. Formuleringen av lagstiftningen har fått mycket kritik i förarbetena och i doktrinen framförallt eftersom den svenska lagstiftningens formulering avviker från EG-domstolens formulering i domen. Magisteruppsatsen syftar till att utreda och analysera den nya kompletteringsregelns i 39a kap. 7a § IL förenlighet med etableringsfriheten med särskilt beaktande av utgången i målet Cadbury Schweppes. Dessutom kommer eventuella tillämpnings- och tolkningsproblem att klargöras och analyseras. Slutsatsen är att den nya kompletteringsregeln löper stor risk att anses som oförenlig med etableringsfriheten samt att formuleringen skapar tolkningsproblem och väcker osäkerhet inför framtida tillämpning. Eftersom den nya kompletteringsregeln syftar till att förena den svenska CFC-lagstiftningen med EG-rätten borde det mest förnuftiga istället varit att den nya kompletteringsregeln endast innehöll grundelementen som kommer till uttryck i EG-rättens dom, medan detaljerna istället överlåts till rättsutvecklingen. / The first Swedish CFC legislation came into force on January 1st 1990 and has since undergone several revisions. The purpose of the Swedish CFC rules is to prevent tax avoidance by companies located in low tax countries and thus defend the Swedish tax base. In short, the Swedish CFC legislation implies an opportunity to tax the owner of a foreign located CFC of its revenue from the CFC. The ECJs ruling in the Cadbury Schweppes case caused several of the member states, including Sweden to change its CFC legislation. The ECJ ruled that the CFC legislation constitutes a restriction on the Freedom of Establishment and should be prohibited unless the CFC does not constitute a wholly artificial arrangement intended to escape the national tax normally payable. CFC-taxation may not be made if it is proved that there is an actual establishment intended to carry on a genuine economic activity. The finding if such an establishment exists must be based on objective factors which are ascertainable by third parties with regard, in particular, to the extent to which the CFC physically exists in terms of premises, staff and equipment. The Swedish government chose to incorporate the outcome of the ruling by implementing a new CFC-legislation - 39a. 7a § IL. The government chose to formulate the legislation so an income of a foreign legal entity which belongs in a state within the European Economic Area is not considered to be low taxed if the foreign legal entity in the home State is an actual establishment from which a commercially motivated business is managed. To make this finding, the government lists three factors that require specific consideration. The foreign legal entity must according to the first factor have their own resources in the form of in the form of premises and equipment to the extent necessary for its activities. The second factor sates that the control of staff with the skills necessary to independently carry out the activity and finally shall the staff independently make decisions in the ongoing activities. The wording of the legislation has received much criticism in the preparatory work and in the literature especially since the wording of the Swedish legislation differs from the one made by the ECJ. This Master's thesis aims to investigate and analyze the new Swedish CFC-legislation in 39a. kap. 7a § IL and to analyze if it is compatible with the Freedom of Establishment with specific regard to the outcome of the Cadbury Schweppes case. Moreover, any application or interpretation problems will be clarified and analyzed. The conclusion is that the new Swedish CFC legislation threatens to be incoherent with the freedom of establishment and that the wording creates problems of interpretation and raises uncertainty about the future application. As the new CFC legislation intends to reconcile the Swedish CFC legislation with EC law it should be more reasonable if the new rule only contained the basic elements as reflected in the ruling, while details instead were left to the legislative development.

<p>Den internationella rätten utgörs av mellanstatliga samarbeten mellan suveräna stater på olika områden. De suveräna staterna har exklusiv behörighet att lagstifta inom sina territorier och således har ingen annan stat rätt att stifta lagar som blir gällande på en annans stats territorium. Denna exklusiva rätt till självbestämmande benämns territorialitetsprincipen. På den internationella skatterättens område innebär territorialitetsprincipen att en stat har rätt att beskatta all inkomst som har ett samband med den staten. Detta görs genom att obegränsat skattskyldiga beskattas för all sin inkomst oavsett var den uppstått och begränsat skattskyldiga beskattas endast för den inkomst som uppkommit i den staten.</p><p>Då en självständig stat överlämnar en del av sin suveränitet till ett sådant internationellt samarbete som till exempel EG utgör, splittras det i internationell rätt vedertagna territorialitetsbegreppet eftersom den exklusiva lagstiftningskompetensen i viss mån måste delas med EG: s lagstiftande makt. Etableringsfriheten som stadgas i artiklarna 43 EG och 48 EG utgör en del av de åtaganden som medlemsstaterna måste beakta efter inträdet i EG. Medlemsstaterna får därigenom inte i sin nationella lagstiftning ha åtgärder som inskränker gemenskapsmedborgares och bolags rätt till fri etablering. Med tanke på att beaktandet av EG-rätten föranleder att territorialitetsbegreppet splittras kan det ifrågasättas om territorialitetsprincipen har någon ställning i EG-rätten. Härav är det även av intresse att utreda hu-ruvida territorialitetsprincipen kan utgöra en självständig rättfärdigandegrund av nationellt inskränkande åtgärder som anses strida mot etableringsfriheten.</p><p>Trots att det råder osäkerhet kring huruvida territorialitetsprincipen utgör en självständig rättfärdigandegrund eller inte åberopar medlemsstater principen på grund av att EG-domstolen erkänt principen i ett mål rörande etableringsfrihet. Därav kan territorialitetsprincipens ställning som rättfärdigandegrund inte enkelt avfärdas.</p><p>Vi anser dock inte att territorialitetsprincipen har en ställning som självständig rättfärdigandegrund av nationell lagstiftning som inskränker etableringsfriheten i artiklarna 43 EG och 48 EG. Territorialitetsprincipen fördelar enbart upp beskattningsbehörigheten mellan medlemsstaterna och har enligt oss samma definition inom EG-rätten som den har i den internationella skatterätten. På grund av att territorialitetsprincipen i internationell skatterätt endast används för att definiera en stats beskattningsbehörighet anser vi att principen inte går att använda som stöd för att neka en gemenskapsmedborgare eller ett bolag en skatteförmån enbart med hänvisning till principen.</p> / <p>International law is composed by cooperation between sovereign states within different areas. Sovereign states have the power to legislate within their territories and because of this no other state can make binding laws on another state’s territory. This sovereign right to legislate is known as the principle of territoriality. Within international tax law the principle of territoriality means that a state has the right to taxation within its territory on all income related to that state. This means that those liable to full taxation are taxed on all their income regardless of where the income is earned and those liable to limited taxation are only taxed on income earned in that particular state.</p><p>When a sovereign state gives up parts of its sovereignty to the European Community (EC), which is a part of the international cooperation among states, the concept of territoriality is fragmentized since the exclusive legislative power that a state holds must be shared with the legislative power of the EC. The freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC must be respected by the Member States since they through the admission of the EC granted that they would not apply laws that restricted the right for community citizens and companies to establish themselves in other member states than their own. With the limitation of the state’s sovereignty the term of territoriality becomes vaguer and it can be ques-tioned if the principle of territoriality has a position within EC law. It is also interesting to examine whether the principle can be seen as a justification for national law that is in conflict with the freedom of establishment or not.</p><p>Even though there is some uncertainty whether the principle of territoriality can be seen as a valid justification or not the member states are still trying to invoke it. Since the European Court of Justice recognized the principle of territoriality in a case concerning the right to freedom of establishment it can not easily be dismissed.</p><p>We do not, however, consider the principle of territoriality to be an independent justification for laws that are in conflict with the freedom of establishment in articles 43 EC and 48 EC. We believe that the principle only attributes the right to taxation between the Member States and that the principle is defined as in international tax law. Because the principle is given this definition it can only be used to define a states ability to taxation. We believe that the principle can not be relied upon to deny a Community citizen or a company a right to a tax relief.</p>

<p>Den första svenska CFC-lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1990 och har sedan dess genomgått flera omarbetningar. Syftet med de svenska CFC-reglerna är att förhindra skatteplanering med bolag i lågbeskattade länder och på så sätt försvara den svenska skattebasen. I kort innebär de svenska CFC-reglerna en möjlighet att beskatta ägaren till ett i utlandet beläget CFC-bolag löpande för dess inkomster från CFC-bolaget.</p><p>EG-domstolens dom <em>Cadbury Schweppes</em> föranledde att flera av medlemsländerna, däribland Sverige tvingades ändra sina CFC-lagstiftningar. EG-domstolen konstaterade att CFC-lagstiftning utgör en inskränkning av etableringsfriheten och skall förbjudas såvida CFC-bolaget inte utgör ett rent konstlat upplägg och då etableringen sker i syfte att undvika nationell skatt. CFC-beskattning får inte vidtas om det kan visas att det föreligger en verklig etablering från vilken det bedrivs en faktisk ekonomisk verksamhet. Bedömningen om en sådan etablering föreligger, skall grundas på objektiva omständigheter som kan kontrolleras av utomstående, däribland i vilken grad CFC-bolaget existerar fysiskt i form av lokaler, personal och utrustning.</p><p>Den svenska regeringen valde att införliva utgången av målet genom en ny kompletteringsregel i 39a kap. 7a § IL. Regeringen valde att formulera lagstiftningen som att en inkomst hos en utländsk juridisk person som hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte anses lågbeskattad om den utländska juridiska personen i den stat där den hör hemma utgör en verklig etablering från vilken en affärsmässigt motiverad verksamhet bedrivs. För att göra denna prövning listar regeringen tre omständigheter som särskilt skall beaktas. Den utländska juridiska personen skall för det första förfoga över egna resurser i form av i form av lokaler och utrustning i den utsträckning som är nödvändig för dess verksamhet. För det andra skall den förfoga över personal med den kompetens som är nödvändig för att självständigt bedriva verksamheten och slutligen skall den utländska juridiska personens personal självständigt fatta beslut i den löpande verksamheten. Formuleringen av lagstiftningen har fått mycket kritik i förarbetena och i doktrinen framförallt eftersom den svenska lagstiftningens formulering avviker från EG-domstolens formulering i domen.</p><p>Magisteruppsatsen syftar till att utreda och analysera den nya kompletteringsregelns i 39a kap. 7a § IL förenlighet med etableringsfriheten med särskilt beaktande av utgången i målet <em>Cadbury Schweppes</em>. Dessutom kommer eventuella tillämpnings- och tolkningsproblem att klargöras och analyseras. Slutsatsen är att den nya kompletteringsregeln löper stor risk att anses som oförenlig med etableringsfriheten samt att formuleringen skapar tolkningsproblem och väcker osäkerhet inför framtida tillämpning. Eftersom den nya kompletteringsregeln syftar till att förena den svenska CFC-lagstiftningen med EG-rätten borde det mest förnuftiga istället varit att den nya kompletteringsregeln endast innehöll grundelementen som kommer till uttryck i EG-rättens dom, medan detaljerna istället överlåts till rättsutvecklingen.</p> / <p>The first Swedish CFC legislation came into force on January 1^st 1990 and has since undergone several revisions. The purpose of the Swedish CFC rules is to prevent tax avoidance by companies located in low tax countries and thus defend the Swedish tax base. In short, the Swedish CFC legislation implies an opportunity to tax the owner of a foreign located CFC of its revenue from the CFC.</p><p>The ECJs ruling in the <em>Cadbury Schweppes</em> case caused several of the member states, including Sweden to change its CFC legislation. The ECJ ruled that the CFC legislation constitutes a restriction on the Freedom of Establishment and should be prohibited unless the CFC does not constitute a wholly artificial arrangement intended to escape the national tax normally payable. CFC-taxation may not be made if it is proved that there is an actual establishment intended to carry on a genuine economic activity. The finding if such an establishment exists must be based on objective factors which are ascertainable by third parties with regard, in particular, to the extent to which the CFC physically exists in terms of premises, staff and equipment.</p><p>The Swedish government chose to incorporate the outcome of the ruling by implementing a new CFC-legislation - 39a. 7a § IL. The government chose to formulate the legislation so an income of a foreign legal entity which belongs in a state within the European Economic Area is not considered to be low taxed if the foreign legal entity in the home State is an actual establishment from which a commercially motivated business is managed. To make this finding, the government lists three factors that require specific consideration. The foreign legal entity must according to the first factor have their own resources in the form of in the form of premises and equipment to the extent necessary for its activities. The second factor sates that the control of staff with the skills necessary to independently carry out the activity and finally shall the staff independently make decisions in the ongoing activities. The wording of the legislation has received much criticism in the preparatory work and in the literature especially since the wording of the Swedish legislation differs from the one made by the ECJ.</p><p>This Master's thesis aims to investigate and analyze the new Swedish CFC-legislation in 39a. kap. 7a § IL and to analyze if it is compatible with the Freedom of Establishment with specific regard to the outcome of the <em>Cadbury Schweppes </em>case. Moreover, any application or interpretation problems will be clarified and analyzed. The conclusion is that the new Swedish CFC legislation threatens to be incoherent with the freedom of establishment and that the wording creates problems of interpretation and raises uncertainty about the future application. As the new CFC legislation intends to reconcile the Swedish CFC legislation with EC law it should be more reasonable if the new rule only contained the basic elements as reflected in the ruling, while details instead were left to the legislative development.</p>

<p>The Swedish group contribution rules do not include a right to deduction for cross-border group contributions unless the receiving company is taxable in Sweden. There has been much discussion regarding whether the rules are compatible with EC law. On 11 March 2009 the Swedish Supreme Administrative Court ruled ten cases concerning the right to deduction for cross-border group contributions. In three of these judgments deduction for a group contribution from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA was allowed, despite that the subsidiary was not taxable in Sweden. The main purpose of this master thesis is to analyse whether the interpretation of the Supreme Administrative Court concerning the right to deduction for cross-border group contributions is compatible with EC law. In order to achieve this purpose an extensive analysis of EC case law concerning cross-border loss relief as well as of the judgements of the Supreme Administrative Court is undertaken.</p><p>The results of the thesis show that the interpretation of the case law of the European Court of Justice concerning cross-border loss relief is far from obvious. Taken together the <em>Marks & Spencer</em> and <em>Oy AA</em> cases imply that deduction for cross-border group contributions to a parent company can be refused, irrespective of the existence of final losses. However EC law seems to include a right to deduction for cross-border group contributions to a subsidiary, provided that the subsidiary has final losses. A final loss exists if the subsidiary has exhausted all possibilities of having the losses taken into account in its state of residence. The Supreme Administrative Court allowed deduction for cross-border group contributions from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA if the subsidiary was to be liquidated. Despite that deduction was allowed, some uncertainties remain regarding how this should be achieved in practice. On the contrary, deduction was refused for cross-border group contributions to both parent companies and between subsidiaries. With respect to <em>Marks & Spencer</em> and <em>Oy AA</em> the interpretation of the Supreme Administrative Court so far seems compatible with EC law.</p><p>Regarding the cases in which deduction for cross-border group contributions to foreign subsidiaries within the EEA was refused because the losses had been lost after some time according to internal tax rules in the subsidiary’s state of residence, it could however be questioned if this interpretation is compatible with EC law. Such losses should be considered final in the sense of Marks & Spencer. In the light of EC case law as well as the case law of the Supreme Administrative Court at least the wording of the group contribution rules should be considered contrary to EC law. Even if the application of the rules in practice should turn out to be fully compatible with EC law, it is nonetheless unacceptable from a perspective of rule of law and predictability to leave the Swedish group contribution rules in their present wording.</p> / <p>De svenska koncernbidragsreglerna innefattar inte någon rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag om det mottagande bolaget inte är skattskyldigt i Sverige. Diskussion har förts kring reglernas förenlighet med EG-rätten. Den 11 mars 2009 avgjorde Regeringsrätten tio mål beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag (fortsättningsvis koncernbidragsmålen). I tre av dessa mål medgavs avdrag för koncernbidrag från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag inom EES, trots att dotterbolaget inte var skattskyldigt i Sverige. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utifrån koncernbidragsmålen analysera huruvida Regeringsrättens tolkning beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag är förenlig med EG-rätten. För att uppfylla syftet företas en omfattande analys av såväl EG-rättslig praxis beträffande gränsöverskridande förlustutjämning som Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen.</p><p>Uppsatsens resultat visar att tolkningen av EG-domstolen praxis beträffande gränsöver-skridande förlustutjämning inte på något sätt är självklar. Sammantaget tyder dock domarna i målen Marks & Spencer och Oy AA på att avdrag inte måste medges för gränsöverskridande koncernbidrag till moderbolag. Däremot synes EG-rätten inkludera en rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag, förutsatt att dotterbolaget har slutliga förluster. En slutlig förlust föreligger om dotterbolaget uttömt möjligheterna att utnyttja förlusten i hemviststaten. Regeringsrätten medgav i koncernbidragsmålen avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag från svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag inom EES om dotterbolaget skulle likvideras. Trots att avdrag medgavs i denna situation kvarstår vissa oklarheter med avseende på hur detta ska uppnås i praktiken. Däremot vägrades avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till såväl moder- som systerbolag. Mot bakgrund av Marks & Spencer och Oy AA synes Regeringsrättens tolkning så långt som huvudregel vara förenlig med EG-rätten.</p><p>Beträffande de mål där avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag vägrades då förlusterna i dotterbolaget hade gått förlorade efter viss tid enligt interna skatteregler i dotterbolagets hemviststat, kan emellertid ifrågasättas om denna tolkning är förenlig med EG-rätten. Sådana förluster bör nämligen vara att betrakta som slutliga i den meningen som avsågs i Marks & Spencer. Mot bakgrund av både EG-domstolens praxis och Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen får anses att åtminstone koncernbidragsreglernas ordalydelse står i strid med EG-rätten. Även om tillämpningen av koncernbidragsreglerna till fullo skulle visa sig vara förenlig med EG-rätten, är det oacceptabelt ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv att utan andra åtgärder lämna de svenska koncernbidragsreglerna i deras nuvarande utformning.</p>

I uppsatsen utreds de svenska personaloptionsreglernas förenlighet med EG-rätten. I 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL framgår att då en i Sverige obegränsat skattskyldig person upphör att vara bosatt eller att stadigvarande vistas i Sverige likställs flytten med att personaloptionen utnyttjas och skall därför beskattas. Beskattning sker av ännu inte realiserade tillgångar med anledning av utflyttningen. Den typen av beskattning som följer av personaloptionsreglerna är ett exempel på en så kallad exit-skatt. Första steget i utredningen består i att bestämma huruvida personaloptionsreglerna kan utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital inom unionen. Då hindret uppställs av hemvistlandet är det enligt vår terminologi att ses som ett hemstatshinder då det kan avskräcka landets medborgare eller bosatta från att utnyttja rätten till fri rörlighet. Vi har kommit till slutsatsen att de svenska personaloptionsreglerna utgör ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital. Andra steget utgörs av att utreda huruvida de svenska personaloptionsreglerna kan rättfärdigas genom fördraget eller rule of reason-testet. Vad det gäller fördragets bestämmelser om avsteg från principen om fri rörlighet i artiklarna 39 och 58 EG anser vi inte att dessa kan berättiga exit-skatt-bestämmelsen i personaloptionsreglerna. Under rule of reason-testet prövas rättfärdigandegrunderna skattesystemets inre sammanhang, effektiv skattekontroll och behovet av att förhindra skatteflykt i förhållande till personaloptionsreglerna. Med hänsyn till praxis från EGD och analysen i uppsatsen synes personaloptionsreglerna inte kunna rättfärdigas genom dessa. Då vi anser att bestämmelsen i 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL inte kan berättigas vare sig genom fördraget eller rule of reason-testet utgör regeln således ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital. Konsekvensen av att ett hinder anses otillåtet är att regeln inte får tillämpas av medlemsstaten. / The aim of the thesis is to analyse the Swedish employee stock option legislation’s compliance with EC law. Chapter 10 section 11 subsection 2 of the Swedish income tax act states that when a person subject to unlimited tax liability ceases to be domiciled or permanently resident in Sweden, the change of residence is deemed equal to the redemption of the employee stock options and shall therefore be taxed. Due to the emigration, not yet realized assets are taxed. The kind of taxation present in the Swedish employee stock option legislation is an example of an exit tax. The first part of our analysis consists of determining whether the Swedish employee stock option legislation may constitute an unlawful obstacle for the free movement of workers and capital within the internal market. According to our terminology, an obstacle put up by the home state, capable of deterring citizens or residents of that country from exercising their right to free movement is considered a home state obstacle. We have reached the conclusion that the Swedish employee stock option legislation constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital. The second part of this study consists of investigating whether the Swedish employee stock option legislation can be justified under the EC treaty or under the rule of reason test. Concerning the possibilities stated in articles 39 and 58 EC to depart from the principle of free movement, we would like to suggest that the exit taxation provision found in the Swedish employee stock option legislation cannot be justified through neither of them. The rule of reason justification grounds coherence of the tax system, effectiveness of fiscal supervision and the need to prevent tax avoidance are tried in relation to the Swedish employee stock option legislation. By reference to case law from the ECJ and the analysis in the thesis, none of the three seems to be able to justify the Swedish employee stock option legislation. The Swedish employee stock option legislation cannot, according to our analysis, be justified neither through the treaty nor the rule of reason test. In our opinion, it therefore constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital. The consequence of an unlawful obstacle is that the member state may not apply that rule.

Ever since the barriers between the Member States have diminished, more and more European Union (EU) citizens have chosen to work in a different State than their home state. Problems have occurred because of this cross border activity when workers have chosen to keep their pension funds taken in the home state, while working in the second State. These problems are caused by the national tax systems but also of the different tax rules that Member States have on pensions. Generally, most Member States’ pension systems are divided into three pillars. The first pillar is the social security scheme. The second one is the occupational scheme while the third pillar is the individual pension scheme. Together, the second and third pillars are recognized as supplementary pensions, since they supplement the pension incomes that arising from the first pillar. This thesis concerns the taxation of national persons who are covered by some type of occupational or private pension scheme. Most of the States do not allow deduction for premiums paid to these pensions that are taken with insurance companies established outside their territory. In a number of cases the ECJ has ruled that tax legislations that do not allow deductions of premiums or in some way prohibit the free movement shall be seen as discriminatory. The famous Bachmann case has been the only exception, where the ECJ ruled that the Belgian discriminatory rules could be justified in order to preserve the cohesion of the national tax system. The cohesion principle can be invoked if there exist a direct link between the deduction of contributions and the liability to tax the sums that will be paid to the beneficiary. Even though other justification grounds such as the effectiveness of fiscal control, the preservation of the tax base and the preservation of the tax neutrality has been invoked by Member States in various cases, the ECJ has not accepted them. Up to this point it is only Belgium that has succeeded to get the ECJ on its side. Conclusions can be drawn that the EC Treaty’s fundamental rights cannot be set aside by the Member States’ wish to preserve various tax protections, except when it is considered to be an absolute necessity, which has proven to be very seldom. Conclusion have been drawn that the ECJ has, through its judgments, had an immense impact on the national tax rules. Even though direct taxes are considered to be a part of a nation’s sovereignty, the ECJ has in an indirect way interfered with this sovereignty by invoking the EC Treaty’s free movement rules. The Court has thereby indicated that the Member States cannot freely construct their tax rules since they have to be consistent with the EC Treaty rules. Conclusions have also been drawn that the ECJ’s rulings are important for the strengthening of the supplementary pensions. EU citizens should be able to move freely between Member States and should keep their supplementary pensions in the State where they have been taken out and should not worry about ending their current pension funds in order to conclude new contracts in the State where they work, in order to be allowed deductions of contributions. / När gränserna mellan medlemsstaterna bortskaffades resulterade det i att alltmera av den Europeiska Unionens (EU) medborgare valde att arbeta i ett annat land än där de har sin hemvist. Problem har skapats av den gränsöverskridande aktiviteten då arbe-tare har valt att behålla sina pensioner från sina hemviststater. Dessa problem har i sin tur skapats av de nationella skattesystemen men även på grund av de olika skatte-regler som medlemsstaterna har på pensioner. Generellt sätt har de flesta medlemssta-ter pensionssystem som är uppdelade i tre olika pelare. Den offentliga pensionen tillhör den första pelaren. Andra pelaren utgörs av tjänstepensioner medan den tredje består av privata pensioner. Tillsammans anses andra och tredje pelaren vara supple-mentära pensioner, då de kompletterar de pensionsinkomster som uppstår av den första pelaren. Uppsatsen behandlar beskattningen hos fysiska personer som täcks av något slag av tjänste- eller privat pension. Många stater medger inte avdrag för premier som betalas in för dessa pensioner till ett försäkringsbolag etablerat utanför dess territorium. I ett antal rättsfall har EG-domstolen dömt att skatteregler som inte medger avdrag för premier eller på något sätt förhindrar den fria rörligheten ska anses diskriminerande. Undantaget har varit den berömda Bachmann målet där EG-domstolen ansåg att de belgiska diskriminerande reglerna kunde rättfärdigas för att behålla koherensen i det nationella skattesystemet. Koherensprincipen innebär att det måste finnas en direkt länk mellan avdragsrätten som medges till premier och skatteplikten som senare tas ut på det utfallande beloppet. Fastän andra rättfärdigande grunder som effektivitet i skattekontroll, skydd för nationella skatteintäkter och skydd för skatteneutralitet har framlagts av medlemsstaterna i diverse rättsfall, har EG-domstolen ogiltigförklarat samtliga grunder. Fram till idag är det endast Belgien som har lyckats att få EG-domstolen på sin sida. Slutsatser kan dras att EG-fördragets fundamentala rättigheter inte får sättas åsido av medlemsstaternas önskan att bevara diverse skatteskydd, förutom då det anses vara ytterst nödvändigt, vilket har visat sig vara väldigt sällan. I uppsatsen konkluderas att EG-domstolen har via sina domar haft en stark påverkan på de nationella skattereglerna. Trots att direkta skatter anses vara en nations suveränitet har EG-domstolen på ett indirekt sätt påträngt denna suveränitet genom att åberopa EG-fördragets frihetsregler. Domstolen har således indikerat att medlemsstater inte kan fritt konstruera sina skatteregler då de måste vara förenliga med EG-fördragets regler. I uppsatsen konkluderas även att EG-domstolens domar är viktiga för förstärkningen av de supplementära pensionerna. EU medborgare skall kunna röra sig fritt bland medlemsstater och samtidigt kunna behålla sina supplementära pensioner där de har tecknats och inte behöva avsluta sina pensioner och teckna nya i den staten där han arbetar för att vara berättigad till skatteavdrag på betalda premier.

The Swedish group contribution rules do not include a right to deduction for cross-border group contributions unless the receiving company is taxable in Sweden. There has been much discussion regarding whether the rules are compatible with EC law. On 11 March 2009 the Swedish Supreme Administrative Court ruled ten cases concerning the right to deduction for cross-border group contributions. In three of these judgments deduction for a group contribution from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA was allowed, despite that the subsidiary was not taxable in Sweden. The main purpose of this master thesis is to analyse whether the interpretation of the Supreme Administrative Court concerning the right to deduction for cross-border group contributions is compatible with EC law. In order to achieve this purpose an extensive analysis of EC case law concerning cross-border loss relief as well as of the judgements of the Supreme Administrative Court is undertaken. The results of the thesis show that the interpretation of the case law of the European Court of Justice concerning cross-border loss relief is far from obvious. Taken together the Marks &amp; Spencer and Oy AA cases imply that deduction for cross-border group contributions to a parent company can be refused, irrespective of the existence of final losses. However EC law seems to include a right to deduction for cross-border group contributions to a subsidiary, provided that the subsidiary has final losses. A final loss exists if the subsidiary has exhausted all possibilities of having the losses taken into account in its state of residence. The Supreme Administrative Court allowed deduction for cross-border group contributions from a Swedish parent company to a foreign subsidiary within the EEA if the subsidiary was to be liquidated. Despite that deduction was allowed, some uncertainties remain regarding how this should be achieved in practice. On the contrary, deduction was refused for cross-border group contributions to both parent companies and between subsidiaries. With respect to Marks &amp; Spencer and Oy AA the interpretation of the Supreme Administrative Court so far seems compatible with EC law. Regarding the cases in which deduction for cross-border group contributions to foreign subsidiaries within the EEA was refused because the losses had been lost after some time according to internal tax rules in the subsidiary’s state of residence, it could however be questioned if this interpretation is compatible with EC law. Such losses should be considered final in the sense of Marks &amp; Spencer. In the light of EC case law as well as the case law of the Supreme Administrative Court at least the wording of the group contribution rules should be considered contrary to EC law. Even if the application of the rules in practice should turn out to be fully compatible with EC law, it is nonetheless unacceptable from a perspective of rule of law and predictability to leave the Swedish group contribution rules in their present wording. / De svenska koncernbidragsreglerna innefattar inte någon rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag om det mottagande bolaget inte är skattskyldigt i Sverige. Diskussion har förts kring reglernas förenlighet med EG-rätten. Den 11 mars 2009 avgjorde Regeringsrätten tio mål beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag (fortsättningsvis koncernbidragsmålen). I tre av dessa mål medgavs avdrag för koncernbidrag från svenskt moderbolag till utländskt dotterbolag inom EES, trots att dotterbolaget inte var skattskyldigt i Sverige. Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utifrån koncernbidragsmålen analysera huruvida Regeringsrättens tolkning beträffande rätten till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag är förenlig med EG-rätten. För att uppfylla syftet företas en omfattande analys av såväl EG-rättslig praxis beträffande gränsöverskridande förlustutjämning som Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen. Uppsatsens resultat visar att tolkningen av EG-domstolen praxis beträffande gränsöver-skridande förlustutjämning inte på något sätt är självklar. Sammantaget tyder dock domarna i målen Marks &amp; Spencer och Oy AA på att avdrag inte måste medges för gränsöverskridande koncernbidrag till moderbolag. Däremot synes EG-rätten inkludera en rätt till avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag, förutsatt att dotterbolaget har slutliga förluster. En slutlig förlust föreligger om dotterbolaget uttömt möjligheterna att utnyttja förlusten i hemviststaten. Regeringsrätten medgav i koncernbidragsmålen avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag från svenskt moderbolag till ett utländskt dotterbolag inom EES om dotterbolaget skulle likvideras. Trots att avdrag medgavs i denna situation kvarstår vissa oklarheter med avseende på hur detta ska uppnås i praktiken. Däremot vägrades avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till såväl moder- som systerbolag. Mot bakgrund av Marks &amp; Spencer och Oy AA synes Regeringsrättens tolkning så långt som huvudregel vara förenlig med EG-rätten. Beträffande de mål där avdrag för gränsöverskridande koncernbidrag till dotterbolag vägrades då förlusterna i dotterbolaget hade gått förlorade efter viss tid enligt interna skatteregler i dotterbolagets hemviststat, kan emellertid ifrågasättas om denna tolkning är förenlig med EG-rätten. Sådana förluster bör nämligen vara att betrakta som slutliga i den meningen som avsågs i Marks &amp; Spencer. Mot bakgrund av både EG-domstolens praxis och Regeringsrättens domar i koncernbidragsmålen får anses att åtminstone koncernbidragsreglernas ordalydelse står i strid med EG-rätten. Även om tillämpningen av koncernbidragsreglerna till fullo skulle visa sig vara förenlig med EG-rätten, är det oacceptabelt ur ett rättssäkerhets- och förutsebarhetsperspektiv att utan andra åtgärder lämna de svenska koncernbidragsreglerna i deras nuvarande utformning.

<p>I uppsatsen utreds de svenska personaloptionsreglernas förenlighet med EG-rätten. I 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL framgår att då en i Sverige obegränsat skattskyldig person upphör att vara bosatt eller att stadigvarande vistas i Sverige likställs flytten med att personaloptionen utnyttjas och skall därför beskattas. Beskattning sker av ännu inte realiserade tillgångar med anledning av utflyttningen. Den typen av beskattning som följer av personaloptionsreglerna är ett exempel på en så kallad exit-skatt.</p><p>Första steget i utredningen består i att bestämma huruvida personaloptionsreglerna kan utgöra ett otillåtet hinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital inom unionen. Då hindret uppställs av hemvistlandet är det enligt vår terminologi att ses som ett hemstatshinder då det kan avskräcka landets medborgare eller bosatta från att utnyttja rätten till fri rörlighet. Vi har kommit till slutsatsen att de svenska personaloptionsreglerna utgör ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital.</p><p>Andra steget utgörs av att utreda huruvida de svenska personaloptionsreglerna kan rättfärdigas genom fördraget eller rule of reason-testet. Vad det gäller fördragets bestämmelser om avsteg från principen om fri rörlighet i artiklarna 39 och 58 EG anser vi inte att dessa kan berättiga exit-skatt-bestämmelsen i personaloptionsreglerna. Under rule of reason-testet prövas rättfärdigandegrunderna skattesystemets inre sammanhang, effektiv skattekontroll och behovet av att förhindra skatteflykt i förhållande till personaloptionsreglerna. Med hänsyn till praxis från EGD och analysen i uppsatsen synes personaloptionsreglerna inte kunna rättfärdigas genom dessa.</p><p>Då vi anser att bestämmelsen i 10 kap. 11 § 2 st. 2 p. IL inte kan berättigas vare sig genom fördraget eller rule of reason-testet utgör regeln således ett otillåtet hemstatshinder för den fria rörligheten för arbetstagare och kapital. Konsekvensen av att ett hinder anses otillåtet är att regeln inte får tillämpas av medlemsstaten.</p> / <p>The aim of the thesis is to analyse the Swedish employee stock option legislation’s compliance with EC law. Chapter 10 section 11 subsection 2 of the Swedish income tax act states that when a person subject to unlimited tax liability ceases to be domiciled or permanently resident in Sweden, the change of residence is deemed equal to the redemption of the employee stock options and shall therefore be taxed. Due to the emigration, not yet realized assets are taxed. The kind of taxation present in the Swedish employee stock option legislation is an example of an exit tax.</p><p>The first part of our analysis consists of determining whether the Swedish employee stock option legislation may constitute an unlawful obstacle for the free movement of workers and capital within the internal market. According to our terminology, an obstacle put up by the home state, capable of deterring citizens or residents of that country from exercising their right to free movement is considered a home state obstacle. We have reached the conclusion that the Swedish employee stock option legislation constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital.</p><p>The second part of this study consists of investigating whether the Swedish employee stock option legislation can be justified under the EC treaty or under the rule of reason test. Concerning the possibilities stated in articles 39 and 58 EC to depart from the principle of free movement, we would like to suggest that the exit taxation provision found in the Swedish employee stock option legislation cannot be justified through neither of them. The rule of reason justification grounds coherence of the tax system, effectiveness of fiscal supervision and the need to prevent tax avoidance are tried in relation to the Swedish employee stock option legislation. By reference to case law from the ECJ and the analysis in the thesis, none of the three seems to be able to justify the Swedish employee stock option legislation.</p><p>The Swedish employee stock option legislation cannot, according to our analysis, be justified neither through the treaty nor the rule of reason test. In our opinion, it therefore constitutes an unlawful home state obstacle for the free movement of workers and capital. The consequence of an unlawful obstacle is that the member state may not apply that rule.</p>

<p>Ever since the barriers between the Member States have diminished, more and more European Union (EU) citizens have chosen to work in a different State than their home state. Problems have occurred because of this cross border activity when workers have chosen to keep their pension funds taken in the home state, while working in the second State. These problems are caused by the national tax systems but also of the different tax rules that Member States have on pensions. Generally, most Member States’ pension systems are divided into three pillars. The first pillar is the social security scheme. The second one is the occupational scheme while the third pillar is the individual pension scheme. Together, the second and third pillars are recognized as supplementary pensions, since they supplement the pension incomes that arising from the first pillar.</p><p>This thesis concerns the taxation of national persons who are covered by some type of occupational or private pension scheme. Most of the States do not allow deduction for premiums paid to these pensions that are taken with insurance companies established outside their territory. In a number of cases the ECJ has ruled that tax legislations that do not allow deductions of premiums or in some way prohibit the free movement shall be seen as discriminatory. The famous Bachmann case has been the only exception, where the ECJ ruled that the Belgian discriminatory rules could be justified in order to preserve the cohesion of the national tax system. The cohesion principle can be invoked if there exist a direct link between the deduction of contributions and the liability to tax the sums that will be paid to the beneficiary. Even though other justification grounds such as the effectiveness of fiscal control, the preservation of the tax base and the preservation of the tax neutrality has been invoked by Member States in various cases, the ECJ has not accepted them. Up to this point it is only Belgium that has succeeded to get the ECJ on its side. Conclusions can be drawn that the EC Treaty’s fundamental rights cannot be set aside by the Member States’ wish to preserve various tax protections, except when it is considered to be an absolute necessity, which has proven to be very seldom.</p><p>Conclusion have been drawn that the ECJ has, through its judgments, had an immense impact on the national tax rules. Even though direct taxes are considered to be a part of a nation’s sovereignty, the ECJ has in an indirect way interfered with this sovereignty by invoking the EC Treaty’s free movement rules. The Court has thereby indicated that the Member States cannot freely construct their tax rules since they have to be consistent with the EC Treaty rules.</p><p>Conclusions have also been drawn that the ECJ’s rulings are important for the strengthening of the supplementary pensions. EU citizens should be able to move freely between Member States and should keep their supplementary pensions in the State where they have been taken out and should not worry about ending their current pension funds in order to conclude new contracts in the State where they work, in order to be allowed deductions of contributions.</p> / <p>När gränserna mellan medlemsstaterna bortskaffades resulterade det i att alltmera av den Europeiska Unionens (EU) medborgare valde att arbeta i ett annat land än där de har sin hemvist. Problem har skapats av den gränsöverskridande aktiviteten då arbe-tare har valt att behålla sina pensioner från sina hemviststater. Dessa problem har i sin tur skapats av de nationella skattesystemen men även på grund av de olika skatte-regler som medlemsstaterna har på pensioner. Generellt sätt har de flesta medlemssta-ter pensionssystem som är uppdelade i tre olika pelare. Den offentliga pensionen tillhör den första pelaren. Andra pelaren utgörs av tjänstepensioner medan den tredje består av privata pensioner. Tillsammans anses andra och tredje pelaren vara supple-mentära pensioner, då de kompletterar de pensionsinkomster som uppstår av den första pelaren.</p><p>Uppsatsen behandlar beskattningen hos fysiska personer som täcks av något slag av tjänste- eller privat pension. Många stater medger inte avdrag för premier som betalas in för dessa pensioner till ett försäkringsbolag etablerat utanför dess territorium. I ett antal rättsfall har EG-domstolen dömt att skatteregler som inte medger avdrag för premier eller på något sätt förhindrar den fria rörligheten ska anses diskriminerande. Undantaget har varit den berömda Bachmann målet där EG-domstolen ansåg att de belgiska diskriminerande reglerna kunde rättfärdigas för att behålla koherensen i det nationella skattesystemet. Koherensprincipen innebär att det måste finnas en direkt länk mellan avdragsrätten som medges till premier och skatteplikten som senare tas ut på det utfallande beloppet. Fastän andra rättfärdigande grunder som effektivitet i skattekontroll, skydd för nationella skatteintäkter och skydd för skatteneutralitet har framlagts av medlemsstaterna i diverse rättsfall, har EG-domstolen ogiltigförklarat samtliga grunder. Fram till idag är det endast Belgien som har lyckats att få EG-domstolen på sin sida. Slutsatser kan dras att EG-fördragets fundamentala rättigheter inte får sättas åsido av medlemsstaternas önskan att bevara diverse skatteskydd, förutom då det anses vara ytterst nödvändigt, vilket har visat sig vara väldigt sällan.</p><p>I uppsatsen konkluderas att EG-domstolen har via sina domar haft en stark påverkan på de nationella skattereglerna. Trots att direkta skatter anses vara en nations suveränitet har EG-domstolen på ett indirekt sätt påträngt denna suveränitet genom att åberopa EG-fördragets frihetsregler. Domstolen har således indikerat att medlemsstater inte kan fritt konstruera sina skatteregler då de måste vara förenliga med EG-fördragets regler.</p><p>I uppsatsen konkluderas även att EG-domstolens domar är viktiga för förstärkningen av de supplementära pensionerna. EU medborgare skall kunna röra sig fritt bland medlemsstater och samtidigt kunna behålla sina supplementära pensioner där de har tecknats och inte behöva avsluta sina pensioner och teckna nya i den staten där han arbetar för att vara berättigad till skatteavdrag på betalda premier.</p>