För att undersöka bullerskyddsskärmars akustiska prestanda med avseende på ljudabsorption mäts idag absorptionen inomhus i laboratorier. Detta är oftast inte lämpligt eftersom bullerskyddsskärmar används utomhus, där ett annat ljudfält råder. Således introducerades en ny mätstandard år 2016 för att kunna undersöka ljudabsorptionen i fält, med benämningen SS-EN 1793-5:2016. Metoden innebär att ljudreflektionen uppmäts, där ljudabsorptionen sedan kan erhållas eftersom de är varandras komplement. Mätmetoden tillämpades på tre bullerskyddsskärmar för att identifiera för- och nackdelar med metoden, analysera skillnader i ljudabsorption mellan olika typer av bullerskyddsskärmar samt för att jämföra ljudabsorptionen mellan fält- och laborationsmätningar. Det sistnämnda eftersom tidigare studier har visat att ljudabsorptionen generellt överskattas vid laborationsmätningar i jämförelse med fältmätningar (CEDR, 2017). Metoden var praktiskt genomförbar och fördelarna är att mätmetoden är mer representativ än laborationsmätningar för bullerskyddsskärmar där direkt ljudfält råder samt att metoden möjliggör undersökning av ljudabsorptionens förändring över tid. Nackdelar som påvisades var att metoden är tidskrävande, att skärmens ljudisolering även behöver mätas för att få reda på den fullständiga ljudabsorptionen, att det saknas tydliga specifikationer för hur mätdata för bullerskyddsskärmar som är < 4 m höga ska analyseras samt att låga frekvenser blir ogiltiga för skärmar som har en höjd < 4 m. De tre mätobjekten som undersöktes var en skärm i laminerat härdat glas i närheten av Fridhemsplan i Stockholm, en skärm i sträckmetall beklädd med vegetation intill Lidingövägen i Stockholm samt en skärm i Knivsta som består av sektioner i aluminium respektive akrylglas. Glasskärmen vid Fridhemsplan var generellt mest reflekterande, följt av akryglassektionen i Knivsta. Aluminiumsektionen i Knivsta och den vegetationsbeklädda metallskärmen vid Lidingövägen var mest absorberande. Skillnaderna mellan skärmarna berodde på att de består av olika material som var olika reflekterande respektive absorberande. För aluminiumsektionen i Knivsta utfördes en jämförelse mellan ljudabsorptionen som tidigare hade uppmätts i laboratorium och ljudabsorptionen som uppmättes i fält. Sektionen uppvisade mer ljudabsorption vid mätning i laboratorium än vid mätning i fält. Detta ansågs främst bero på att ljudfälten skiljer sig mellan laboratorium och fält.