Metformin är ett biguanidderivat som främst används vid diabetes mellitus typ 2. Det verkar genom ett flertal mekanismer och ökar bland annat insulinkänsligheten. Forskning har visat att det finns ett samband mellan metformin och överlevnad i cancer. Studier pågår för att undersöka metformins antineoplastiska effekt. Övervikt och diabetes ökar risken för endometriecancer och epidemiologiska studier har visat att metformin ger bättre total överlevnad vid endometriecancer. Genom artikelsökning via PubMed erhölls fem studier där metformins effekt på endometriecancervävnad undersöktes. Resultaten i dem varierar men majoriteten pekar på en antiproliferativ effekt av metformin, med avseende på Ki-67. Med vilken verkningsmekanism den effekten erhålls är tvetydligt, då vissa resultat tyder på inhiberad mTOR-signalering medan andra inte visar effekt på de variablerna. En minskning i cirkulerande tillväxtfaktorer insulin och IGF-1 ses, vilket kan ha en inhiberande effekt. Större studier krävs för att kunna avgöra vilken effekt metformin har på endometriecancer.

Flödescytometrisk analys av DNA-ploiditeten används vid diagnostisering av endometriecancer. DNA-ploidi reflekterar cellcykeln och avgör om tumörens cellpopulationen är diploid eller aneuploid, där aneuploiditet förknippas med sämre prognos. Vid analys av paraffininbäddat vävnadsmaterial används avparaffineringsmedlet xylen, vars toxiska egenskaper försämrar arbetsmiljön på laboratoriet. Den har en stark och obehaglig lukt som kan orsaka illamående och yrsel. Syftet med studien var att undersöka om xylen kan ersättas med xylensubstitutet Tissue Clear, ett isoparaffinskt kolväte som är mindre toxiskt. Studien omfattade paraffininbäddad humanvävnad från endometrioid carcinom (n=20), både diploid (n=15) och aneuploid (n=5) vävnad, som avparaffinerades med xylen respektive Tissue Clear innan DNA-ploidi utfördes. Eventuella skillnader inom de flödescytometriska parametrarna % CV-diploid, % S-fas, % debris och DI-aneuploid undersöktes och vid statistisk analys kunde ingen signifikant skillnad ses på samtliga parametrar. Eftersom analysen utförs sällan i rutin är antalet prover i studien relativt stor, trots att detta kan anses vara en liten kvantitet. Av dessa var endast 25 % av proverna aneuploida. Att en patient uppvisar aneuploiditet är ovanligt och därför ansågs även denna mängd som tillräckligt stor. Studien visar att avparaffinering med Tissue Clear är ekvivalent med xylen och därmed kan Tissue Clear ersätta xylen oavsett om vävnaden är diploid eller aneuploid. / DNA ploidy is used for endometrial cancer diagnosis. It reflects the cell cycle and determines whether the cell population in tumors is diploid or aneuploid. When analyzing paraffin embedded tissues xylene can be used for deparaffinization, whose toxicity impairs the laboratory´s work environment. Its strong and unpleasant smell can cause nausea and dizziness. The aim of this study was to investigate if xylene can be replaced with Tissue Clear, an isoparaffinic hydrocarbon that is less toxic. The study included paraffin embedded human tissues from endometrioid carcinoma (n=20), both diploid (n=15) and aneuploid (n=5), deparaffinized with xylene or Tissue Clear before DNA ploidy was performed. Potential differences between the parameters % CV-diploid, % S-phase, % debris and DI-aneuploid were statistically examined and showed no significant differences. The sample amount in this study might be considered low, though it is relatively high since the analysis is rarely performed routinely. Among these only 25 % were aneuploid. Patients showing aneuploidy is rare and the amount was therefore considered to be sufficient as well. The study shows that deparaffinization with Tissue Clear generates equivalent results as for xylene and can thereby replace xylene regardless if the tissue is diploid or aneuploid.

No description available.

Bakgrund: Det är 50-75% av kvinnorna i Sverige som lider av klimakteriebesvär. Vanligt förekommande är vasomotoriska symtom som värmevallningar, svettningar och hjärtklappning, men även urogenital atrofi, osteoporos, urinträngningar och depression. En tredjedel av alla menopausala kvinnor är i behov av behandling för att upprätthålla sin livskvalitet. Hormonbehandling med östrogen av menopausala kvinnor började användas i USA 1942. Internationella riktlinjer idag är att östrogen ska användas ihop med en progestagen om kvinnan har intakt livmoder för att östrogenets stimulering av endometriet ska hämmas. En stor randomiserad studie, Women’s Health Initiative, visade på att konventionella hormoner ökar risken för bröstcancer och den stoppades därför i förtid 2002. Efter det steg efterfrågan på bioidentiska hormoner då dessa av många anses säkrare, men åsikterna är kontroversiella. Studier har visat att bioidentiskt progesteron kan innebära en lägre risk för bröstcancer än syntetiskt progestin när det ges ihop med östrogen, men det finns idag inga säkra bevis att det stämmer. Samtidigt visar studier på att progesteron ger ökad risk för endometriecancer jämfört med progestin när det kombineras med östrogen. Syfte: Syftet var att undersöka risken för bröst- respektive endometriecancer vid behandling av menopausala kvinnor med bioidentiska hormoner i jämförelse med konventionell hormonbehandling. Metod: En litteraturundersökning genomfördes där sex vetenskapliga artiklar granskades. Artiklarna hämtades från databasen PubMed och var alla randomiserade och inte äldre än 10 år. De analyserade alla behandling med bioidentiska eller konventionella hormoner av menopausala kvinnor. Resultat: Konventionella hormoner visade på ökad risk för bröstcancer jämfört med placebo och bioidentiska hormoner, medan de gav minskad risk för endometriecancer i jämförelse med placebo. Bioidentiska hormoner gav ökad risk för endometriecancer i jämförelse med placebo i en studie, medan en annan studie visade på att ingen ökad risk förelåg. Slutsats: De studier som har studerats i detta examensarbete visar entydigt på att bioidentiska hormoner ger lägre risk för bröstcancer än konventionella. Risken för endometriecancer kan dock öka med bioidentiska hormoner jämfört med de konventionella, men resultaten går isär. Uppföljningsstudier för bioidentiska hormoner saknas idag och behövs för att kunna fastställa effekten de har på längre sikt på bröst och endometrium. En kvinna i valet av hormonbehandling bör noga överväga balansen mellan nytta och risker. / Background: It is 50-75% of the women in Sweden who suffer from menopausal problems. Common problems include vasomotor symptoms such as hot flashes, sweating and palpitations, but also urogenital atrophy, osteoporosis, urination and depression. A third of all menopausal women are in need of treatment to maintain their quality of life. Hormone therapy with estrogen of menopausal women started in the United States in 1942. International guidelines today are that estrogen should be used in conjunction with a progestagen if the woman has an intact uterus in order for the estrogen's stimulation of the endometrium to be inhibited. A large randomized study, the Women's Health Initiative, showed that conventional hormones increase the risk of breast cancer and it was therefore stopped prematurely in 2002. After that, the demand for bioidentical hormones rose as these are considered safer by many, but opinions are controversial. Studies have shown that bioidentical progesterone may be associated with a lower risk of breast cancer than synthetic progestin when given together with estrogen, but there is currently no conclusive evidence that this is true. On the other hand, studies show that progesterone increases the risk of endometrial cancer compared to progestin when combined with estrogen. Aim: The aim of the present work was to investigate the risk of breast and endometrial cancer during treatment with bioidentical hormones of menopausal women in comparison to conventional hormone therapy.  Method: A literature study was conducted in which six scientific articles were reviewed. The articles were retrieved from the PubMed database and were all randomised and not older than 10 years. They all investigated treatment with bioidentical or conventional hormones of menopausal women.  Results: Conventional hormones showed an increased risk of breast cancer compared to placebo and bioidentical hormones, while they reduced the risk of endometrial cancer compared to placebo. Bioidentical hormones increased the risk of endometrial cancer compared to placebo in one study, while another study showed that there was no increased risk.  Conclusion: The studies analyzed in this thesis show clearly that bioidentical hormones are associated with a lower risk of breast cancer than conventional ones. However, the risk of endometrial cancer may increase with bioidentical hormones compared to the conventional ones, but the results are inconclusive. Follow-up studies for bioidentical hormones are currently lacking and are needed to determine the long-term effect they have on breasts and endometrium. In conclusion, a woman in the choice of hormone therapy should be carefully considered with the benefit of risks.