Denna uppsats är en undersökning av barns möjligheter och begränsningar i förskolans ateljéer. Syftet är att synliggöra och problematisera föreställningar och uppfattningar om barns bild- och formarbete i förskolans vardagspraktik. Det gäller särskilt synen inom en Reggio Emiliainspirerad praktik, inom vilken jag själv arbetar som bildlärare. Studiens teoretiska och metodologiska ram utgörs av ett diskursanalytiskt perspektiv. Delar av Norman Faircloughs kritiska diskursanalys tas i bruk tillsammans med diskursteoretiska och diskurspsykologiska begrepp. Den empiriska materialinsamlingen utgår ifrån en kvalitativ etnografisk ansats. Det empiriska materialet består av fältanteckningar från en pedagogisk nätverkssammankomst samt av en intervju med en av deltagarna från det nätverket. Till studiens empiriska material hör även litteratur som beskriver ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt. Fältanteckningar och fotodokumentation från min egen praktik i förskolans ateljéverksamhet ingår som ett reflektivt yttrande i uppsatsen, men ska inte ses som en del av i empirin. Barnen i studiens exempel blir uppmärksammade och positivt bekräftade utifrån hur socialt aktiva, kapabla och ivriga de är att lära mer. Studiens resultat pekar på att barns möjligheter till estetiskt handlande regleras av vilka subjektspositioner diskursen erbjuder. Den subjektsposition som identifieras och problematiseras i den här studien är det kompetenta barnet. Den slutsats som dras av undersökningen är att barns bild- och formskapande i reggiodiskursen får stå i ”nyttans och lärandets tjänst” och att mätbarhet och prestation betonas starkt.