Patienter med svårläkta bensår förekommer ofta i slutenvården och primärvården där sjuksköterskor och distriktssköterskor ansvarar för omvårdnaden. Svårläkta bensår orsakar stort lidande för patienten och innebär en stor kostnad. Syftet med denna studie var att beskriva och jämföra sjuksköterskors och distriktssköterskors kunskaper om rutiner, riktlinjer och omvårdnad av svårläkta bensår i slutenvården och primärvården. En enkät med frågor gällande kunskap om svårläkta bensår delades ut till 80 sjuksköterskor och distriktssköterskor och 55 enkäter besvarades. Resultatet visade att det fanns vissa brister i kunskapen om svårläkta bensår. Kompressionsbehandling användes profylaktiskt på enheterna för att undvika sårrecidiv, men färre än hälften visste vilken effekt kompressionsbehandlingen syftade till. Pumpstövel var något som sällan användes. Ankeltrycksmätning utfördes inte ofta preventivt eller för att utesluta arteriell insufficiens. Riktlinjer gällande dokumentation av sårbedömning och sårbehandling uppgavs av deltagarna fanns, men riktlinjer gällande själva bedömningen och behandlingen av svårläkta bensår var enligt resultatet inte lika vanligt förekommande. Många skattade att de inte hade tillräckliga kunskaper för att bedöma och behandla arteriella sår, venösa sår och blandsår. De testade kunskaperna visade att inom områdena omläggningsfrekvens, sårmiljö, venösa bensår, protein och zink var kunskaperna goda.  Jämförelsen mellan primärvården och slutenvården visade en signifikant skillnad där de som var verksamma i primärvården hade bättre kunskaper gällande sårmiljö, arteriella bensår, venösa bensår och ankeltrycksmätning. Slutsatsen som drogs av jämförelsen som gjordes mellan primärvården och slutenvården visade på en signifikant skillnad i testade och skattade kunskaper till fördel för sjuksköterskorna och distriktssköterskorna i primärvården som hade bättre kunskaper gällande sårmiljö, arteriella bensår, venösa bensår och ankeltrycksmätning.