<p>Berättelser om Downs Syndrom formuleras ofta utifrån, av andra än de som lever med diagnosen. Inom forskning är det vanligtvis genom anhöriga eller omsorgspersonal som vi försöker närma oss en förståelse av vad diagnosen innebär. Mitt syfte här var att, genom intervjuer med vuxna som har Downs Syndrom, studera hur identiteten konstrueras utifrån dessa villkor samt se om det handlar om en avvikaridentitet. För genomförandet använde jag narrativ teori och metod som jag låtit inspireras av den hermeneutiska tolkningsprocessen. Genom att analysera livsberättelser som ett uttryck för identitet som en en språklig process, ville jag fånga och förmedla de berättelser som personerna själva ger uttryck för. Jag fann berättelser om existentiell förlust i relation till det man inte har men "kunde ha haft". Jag fann upplevelser präglade av att vara kropp och av ensamhet samt berättelser om motstånd gentemot en identitet som avvikare. Ett motstånd som resulterar i att individen osynliggörs. Resultatet landar i att förmågan att skapa och upprätthålla en sammanhängande berättelse om sig själv och kunna förmedla den enligt det sociala livets normer, är grundläggande för huruvida en avvikaridentitet tar form eller kan bekämpas. För personer med Downs Syndrom kan detta ta sig uttryck i en mellanrumsidentitet och berättelsen tystnar.</p>

Berättelser om Downs Syndrom formuleras ofta utifrån, av andra än de som lever med diagnosen. Inom forskning är det vanligtvis genom anhöriga eller omsorgspersonal som vi försöker närma oss en förståelse av vad diagnosen innebär. Mitt syfte här var att, genom intervjuer med vuxna som har Downs Syndrom, studera hur identiteten konstrueras utifrån dessa villkor samt se om det handlar om en avvikaridentitet. För genomförandet använde jag narrativ teori och metod som jag låtit inspireras av den hermeneutiska tolkningsprocessen. Genom att analysera livsberättelser som ett uttryck för identitet som en en språklig process, ville jag fånga och förmedla de berättelser som personerna själva ger uttryck för. Jag fann berättelser om existentiell förlust i relation till det man inte har men "kunde ha haft". Jag fann upplevelser präglade av att vara kropp och av ensamhet samt berättelser om motstånd gentemot en identitet som avvikare. Ett motstånd som resulterar i att individen osynliggörs. Resultatet landar i att förmågan att skapa och upprätthålla en sammanhängande berättelse om sig själv och kunna förmedla den enligt det sociala livets normer, är grundläggande för huruvida en avvikaridentitet tar form eller kan bekämpas. För personer med Downs Syndrom kan detta ta sig uttryck i en mellanrumsidentitet och berättelsen tystnar.