Myndigheter i Sverige gör idag inköp för 550-600 miljarder per år, när något av dessa avtal sluts sker det genom en så kallad upphandling. Regelverket kring upphandlingar har till syfte att skapa en rättvis och fungerande marknad där alla anbudsgivare ska ha samma förutsättningar samt att myndighetens behov kan tillgodoses. Som resultat av detta är det av stor vikt att myndigheter har möjlighet att inom lagens ramar göra så effektiva upphandlingar som möjligt. Lagstiftningen rörande offentliga upphandlingar är baserad på EU rättsliga direktiv och har sin grund i ett antal principer som ska genomsyra hela förfarandet. Möjligheterna att anpassa förfarandet är således begränsade. I uppsatsen kommer lagstiftningen undersökas för att ge en tydlig förståelse för vilka problem och möjligheter som föreligger vid val av upphandlingsförfarande. När ett ramavtal med flera leverantörer ska upphandlas finns två allmänt antagna upphandlingsförfaranden. I det första tillvägagångssättet ingår myndigheten i ett ramavtal där villkoren är fasta och att leverantörerna rangordnas utifrån dessa. När ett avrop sedan utförs så görs det från den högst rankade leverantören. Problemet med detta tillvägagångssätt är möjligheterna att frångå den prioriterade leverantören. Om leverantören av någon anledning förlorar sin expertkompetens eller åsidosätter sina åtaganden kan således konsekvenser för myndigheten bli stora. Det andra tillvägagångssättet är förnyad konkurrensutsättning vilket är mer flexibelt än den första metoden men också är mer tidskrävande då en "mini-upphandling" ska äga rum vid varje avrop. Eftersom den är tidskrävande är den inte lämplig då många små avrop ska göras kontinuerligt och inte heller då avrop måste göras på kortvarsel. Tillvägagångssätten skulle kunna vara en anledning till varför regelverket bedömts som oflexibelt. Som eventuell lösning på problemet finns modellen Förnyad rangordning och gäller ramavtal med fasta villkor. Skillnaden här är dock att rangordningen är anpassningsbar, modellen ger således myndigheterna efter planerad utvärdering en möjlighet att ändra rangordningen beroende på utvärderingens utfall. Syftet med detta är att bibehålla konkurrens under avtalsperioden och därigenom öka möjligheten att fullfölja sina statliga åtaganden. Syftet med uppsatsen blir att svara på huruvida modellen är förenlig med gällande rätt, att undersöka och behandla de problem som innefattas med användandet av den. Detta för att underlätta förståelsen för de problem lagstiftningen medför, för att förtydliga problematiken och möjligheterna kring förnyad upphandling. I vår slutsats konstaterar vi att det ges möjlighet för en upphandlande myndighet att anpassa tillvägagångssättet så länge någon form av rangordning föreligger. Problematiken uppstår huruvida metoden förnyad rangordning är förenlig med principen om öppenhet. För att uppnå kravet på öppenhet i upphandlingsförfarandet måste de villkor som gäller för avtalet tydligt framgå i förfrågningsunderlaget. Problemet uppkommer under ramavtalets löptid då möjligheten att justera rangordningen kan leda till osäkerhet för leverantörerna, då de inte vet hur rangordningen kan komma att se ut. Ett argument för att öppenhetsprincipen skulle vara uppfylld är att parterna har accepterat avtalsvillkoren samt att utvärdering sker enligt tidigare godtagna utvärderingskriterier. Vad som krävs för att kravet på öppenhet ska vara uppfyllt kan vi enbart spekulera i då en vägledande dom inte förekommer.