Konsekvenserna av klimatförändringarna påverkar hela jorden, där den ökande växthuseffekten bidragit till bland annat förhöjda temperaturer, samt fler extrema väder- och klimathändelser. Med Agenda 2030 har världens ledare upprättat en strategi för att framkalla en mer hållbar utveckling, där två uppsatta mål är hållbara städer samt hållbara konsumtions- och produktionsmönster. Globalt sett har byggnadssektorn en oroväckande stor påverkan på klimatet, där byggnadssektorn står för 36 % av koldioxidutsläppen i världen. Betong är det mest använda byggnadsmaterialet när det kommer till stommar där andelen betongstommar i flerbostadshus utgörs av 80 %. Betongproduktionen har en stor påverkan på klimatet. För att minska utsläppen av koldioxidekvivalenter i bygg- och fastighetssektorn krävs därför en implementering av ett mer cirkulärt tankesätt. En lösning är att återbruka de bärande betongelementen för att uppnå en högre avfallshierarki. Syftet med examensarbetet är att undersöka möjligheterna till återbruk av HD/F-element genom att studera långtidseffekter hos betongen och armeringslinorna och den praktiska lämpligheten. Studiens syfte är även att framställa en arbetsgång, samt översiktligt undersöka eventuella ekonomiska och miljömässiga vinster med återbruk för HD/F-element. För att besvara examensarbetets frågeställningar och samtidigt erhålla en hög trovärdighet har metoden bestått av en litteraturstudie, empirisk studie och en fallstudie. Litteraturstudien baseras på tidigare forskning i det valda ämnet, den empiriska studien utgörs av intervjuer och fallstudien studerar ett rivningsprojekt där HD/F-element från en flervåningsbyggnad återbrukades. För att avgöra håldäckselementens lämplighet till återbruk kontrollerades dess bärförmåga och beständighet, vilket utfördes med hjälp av de nationella kraven på byggnadsverk i Sverige. Resultatet visar att fram till demonteringen avtar förspänningskraften med ca 17 %. Den återstående spännkraften är drygt 1 % lägre för det återbrukade HD/F-elementet. Därmed sker majoriteten av spännförlusterna för det ursprungliga HD/F-elementet inom de första 48åren och är nästintill obefintliga för kvarvarande livslängd. Tvärkraftskapaciteten innan och efter demontering reduceras med ca 18–19 % för livskjuvbrott och ca 2–3 % för böjskjuvbrott. Momentkapaciteten reduceras minimalt för det återbrukade HD/F-elementet. Beräkningsgången, tillsammans med materialbedömning och demonteringsutförandet resulterar i en arbetsgång som styrker den praktiska lämpligheten för återbruk. Kostnaderna för demontering är högre än kostnaderna för nyproduktion av ett HD/F-element, samtidigt är koldioxidutsläppen för det återbrukade obefintlig i korrelation till det ursprungliga. Bärighetsmässigt visar resultatet på att HD/F-elementen från fallstudien kan återbrukas och nyttjas inom samma användningsområde. Idag existerar däremot inga ekonomiska incitament att återbruka HD/F-element, däremot är den miljömässiga vinningen stor. Den framtagna arbetsgången ska underlätta tillvägagångssättet av liknande projekt i framtiden. För att i framtiden förespråka återbruk av byggnadselement krävs tydligare regelverk och standarder. Regelverk som förespråkar återbruk jämtemot nyproduktion och standarder som sätter tydliga gränsvärden och rekommendationer.