Usage of financial measurements that address the default probability of counterparties have been market practice for some time. Quantifying counterparty credit risk is usually done through the credit value adjustment which adjusts the value from a risk-free value to a risky value. When quantifying the credit value adjustment there is an important assumption that the financial exposure (value) and probability of counterparty default are independent variables. Wrong-way risk implies a relationship where exposure and probability of default are increasing together. It is an unfavourable relationship since as a party stands to gain more the probability of the counterparty not being able to pay also increase. When removing the independency assumption, the quantification of the credit value adjustment becomes more complex and there are several different methodologies with the aim to quantify CVA without the independency assumption. This paper analyses different methods of quantification and discusses different potential mitigators of wrong-way risk. But also, a case study searching for potential wrong-way exposures at a Swedish investment bank. The case study considers whether the exposures could potentially be influenced by wrong-way risk through stress tests on different value adjustments. The stress tests change the value adjustment and in turn imply wrong-way movements. At an investment bank that work towards minimizing risk it would be surprising to find large wrong-way risk exposures. But there are some interesting observations which could be deemed as wrong-way movements and would be interesting for the bank to investigate. Overall for the bank, wrong-way risk exposure cannot be claimed as significant. Conclusions involve modelling approach I deem the most useful in a perspective of calibration methodology, computer efficiency and deviation. Also, some suggestion of further development of this paper. / Under en tid har användning av finansiella mått som inkluderar motpartskreditrisk varit marknadsstandard. Kreditvärdesjustering används för att kvantifiera motpartskreditrisk och justerar värdet från ett riskfritt till ett värde som inkluderar motpartskreditrisk. När man justerar värdet används ett viktigt antagande som säger att den finansiella exponeringen (värdet) samt sannolikheten att motparten inte uppfyller sina förpliktelser är oberoende variabler. Felvägsrisk implicerar ett förhållande där exponeringen och sannolikheten att motparten inte kan uppfylla sina förpliktelser ökar tillsammans. Det är ett ofördelaktigt förhållande eftersom när en part kan tjäna mer ökar sannolikheten att motparten inte kan betala. När oberoende-antagandet tas bort blir kvantifieringen mer komplex, men det finns flera olika metoder som kvantifierar kreditvärdesjusteringen utan oberoende-antagandet. Denna uppsats analyserar olika kvantifieringsmetoder och diskuterar olika metoder för att minimera felvägsrisk. Uppsatsen innehåller även en fältstudie med syfte att hitta felvägsrisk bland exponeringarna hos en svensk investeringsbank. Fältstudien överväger huruvida exponeringarna eventuellt kan vara influerade av felvägsrisk genom att stressa olika mått för värdejustering. Stresstesterna påverkar värdejusteringen som i sin tur kan implicera felvägsrisk. Hos en svensk investeringsbank vars arbete involverar att minimera risk hade det varit förvånande att hitta stora exponeringar med felvägsrisk. Men det finns vissa observationer som tycks påvisa ofördelaktiga förhållanden som tyder på felvägsrisk. Dessa observationer skulle vara intressant för banken att se över utifrån den potentiella felvägsrisken. Överlag för banken kan jag inte påstå att exponeringen av felvägsrisk är signifikant. Slutsatserna involverar vilken modelleringsmetod som jag anser är mest användbar utifrån kalibrering, dataeffektivitet och potentiell avvikelse. Samt några förslag på vidare utveckling av denna rapport.