Syftet med undersökningen är att analysera hur svensk dagspress framställer Fotografiska museets utställning Burning Beauty med fotografier av David LaChapelle genom hur konstkritikerna framställer konsten och konstnären som person. Undersökningsmaterialet består av artiklar, konst- och kulturtidskrifter, nättidskrifter och radioreportage i Sverige under eller inför utställningen. Jag har genom att närläsa artiklarna undersökt vilka ord och formuleringar som förekommer vid beskrivningen av utställningen, konstnären och konsten. Konstkritikerna framställer utställningen som välgjord och ett unikt tillfälle att få se en konstnärskarriär under ett och samma tak då den innehåller över 250 bilder från 1980-talet fram till 2012. Det är den största utställningen som Fotografiska museet visat och den största utställningen som LaChapelle haft. Den liknas vid en neonlysande regnbåge som följer väggarna på Fotografiska. LaChapelles bilder är ofta fyllda med budskap och detaljer och då Fotografiska visar bilderna i enorma format framgår dessa tydligare menar man. Vad gäller konsten så framställs den som pastischer på kända verk ifrån renässansen och barocken. Kritikerna menar att kända konstnärer som Michelangelo och Botticelli har inspirerat LaChapelles konst. Jag har kommit fram till att kritikerna delvis oreflekterat recenserar bilder från två helt olika typer av produktion utan att särskilja dem. De två olika produktionerna är de kommersiella bilderna innan 2006 och de civilisationskritiska bilderna efter 2006. Han slutade då att ta kommersiella uppdrag vilket har resulterat i en mer civilisationskritisk konst med konstnärlig frihet som följd. Vissa kritiker skildrar hela vidden av konstnärskarriären medan vissa kritiserar de tidigare verken. Den civilisationskritiska konsten har möjliggjort en plats på gallerierna för LaChapelle. Kritikerna är skeptiska inför den civilisationskritiska konstnären och ifrågasätter att han skulle ha ett genuint engagemang i de frågor som LaChapelle lyfter. Han lyfter ämnen som konsumtion, människohandel och religion. Kritikerna anser att han har för stor del av konsumtionskulturen genom sina kommersiella bilder för att kunna kritisera konsumtionskulturen på ett trovärdigt sätt. Genom att studera uppkomsten av vissa kändisporträtt framgår det tydligt att LaChapelle fortfarande 2012 tar kommersiella uppdrag. Skillnaden är friheten i att kunna välja de jobb han vill ha. LaChapelle har som konstnär uppnått stjärnstatus. När han fotograferar kändisar räknas detta som ett kvitto på ytterligare stjärnstatus. Han kan alltså glorifiera kändisar genom att fotografera dem. Detta gäller både i de kommersiella bilderna såväl som i de konsumtionskritiska. Han har uppnått ekonomisk frihet och kan själv välja vilka uppdrag han vill göra. Kritikerna har svårt att koppla honom till de färgsprakande bilder han producerar och till det liv han fört. De framställer honom som en timid och lågmäld 45-åring. Han har sedan länge ansetts vara Hollywoods favoritfotograf och sägs ha levt nattklubbsliv under merparten av sin karriär. Den person som står framför kritikerna under invigningen av Burning Beauty motsvarade inte deras förväntningar.