<p>Godkännandedatum 2017-05-29</p>

<p>Godkännandedatum 2017-05-29</p>

<p>Godkännandedatum 2018-06-14</p>

<p>Godkännandedatum 2018-06-14</p>

<p>Godkännandedatum 2019-06-04</p>

<p>Godkännandedatum 2019-06-04</p>

No description available.

No description available.

Uppsalaromantikern Vilhelm Fredrik Palmblads (1788-1852) roman Familjen Falkenswärd (1844-45) var delvis en omarbetning av en romanföljetong (den s.k. Kalenderromanen) som Palmblad publicerade på 1810-talet i Poetisk kalender. I jämförelse med Kalenderromanen kan man i Familjen Falkenswärd se en utveckling mot ökad verklighetskontakt. Denna uppsats behandlar temat ideal och verklighet i Familjen Falkenswärd. Med ”verklig-het” åsyftas ingen yttre verklighet utanför romanen, eventuell realism lämnas alltså utanför undersökningen. ”Ideal” används som beteckning på de föreställningar, tankar och idéer ro-manfigurerna har om hur världen är och/eller borde vara beskaffad. Uppsatsens ämne är alltså förhållandet mellan romankaraktärernas föreställningar om världen och den verkligheten, inom romanen, som de tvingas relatera sina föreställningar till. Frågeställningarna är: hur ge-staltas relationen mellan ideal och verklighet; hur förhåller sig några av romanens huvudper-soner till glappet mellan ideal och verklighet; förefaller något av förhållningssätten vara att föredra, i så fall vilket och varför? Uppsatsen försöker dessutom placera in de problem som tas upp i en samtida kontext. I centrum av romanen står den unge greven August Falkensvärd och hans resor i Sverige och Europa. Familjen Falkenswärd är till den övergripande formen en bildningsroman med en förebild i Goethes Wilhelm Meisters Lehrjahre (1795-96). Temat ideal och verklighet finns även i Goethes roman och i Kalenderromanen – i den sistnämnda dock mindre framhävt än i Familjen Falkenswärd. Vad gäller konsten representerar Augusts vän och reskamrat Carl Stattland ett felaktigt för-hållningssätt. Carl har ett falskt konstideal, han ser bort från religionen och verkligheten och försöker leva ett estetiskt njutningsliv. August däremot företräder ett verkligt konstideal, han inser att konsten ingenting är ”utan religionen och hjertat till medelpunkt”. Carl försöker ständigt leva upp till ett slags romantiskt ideal men verkligheten kommer stän-digt emellan. Besvikelsen blir stor när saker inte är eller blir som han har tänkt sig och t.o.m. när han befinner sig i ett äventyr sådant han drömt visar han sig vara oförmögen att ge sig hän. Även i kärleken är det Carl som är den store idealisten, han har förälskat sig i friherrinnan Castania som han inte kan få och placerar henne högt över alla andra. August kan inte välja mellan de tre av hans kusiner som han tycker om. Först väljer han Julienne, som dock är mycket sjuk. Deras kärlek lyfts upp till en hög och ren nivå; det är (till största delen) inte en kroppslig kärlek utan en själslig och religiös – detta är den bästa kärleken. Julienne avlider efter att ha framhållit Amalia – en kusin som August vuxit upp tillsammans med – som den ”himmelska varelse” hon inte tycker att hon själv är. August förstår så småningom att Amalia är den rätta för honom och det är hennes religiositet som gör att han får upp ögonen för hen-nes skönhet. I Amalia finner August en möjlighet att förena idealet – den gudomliga kärleken – med den jordiska. Amalia personifierar dessutom det trygga och välbekanta, en oexotisk, men desto verkligare, tillvaro som August försonas med. Carl finner till slut sin idealkvinna i en annan kvinnas gestalt, Augusts syster Carlina, men han frestas dessförinnan att ge vika för den krassa verkligheten och gifta sig för ekonomisk vinning. Carl anser att nutiden (ca 1815) är en förkastlig tid, entusiasmen är borta och det romantiska har försvunnit, istället har förståndet tagit över och gjort världen ”platt och odräglig”. Han drömmer sig tillbaka, dels till en föreställning om en avlägsen romantisk tid, dels till ett mindre avlägset förflutet när Napoleon fortfarande var den store fienden – nu har alla krig för ”äkta frihet och sjelfständighet” ersatts av inhemska strider om konstitutioner och av ”parle-rande och declamerande” i pressen. Kälkborgarna har tagit över. August drömmer sig emel-lertid inte bort till andra tider, han accepterar sakernas tillstånd och menar att ingen tid är bättre än någon annan. I Familjen Falkenswärd ställs det romantiska i opposition mot kälkborgerligheten, repre-senterad av Trelleborg och Carls far, Trelleborgs borgmästare Salomon Melker Stattlander. Kälkborgarna kritiseras för att se allt ur ”bekvämlighetens och den krassa nyttans synvinkel”, man saknar sinne för estetiska värden och har inte heller några fasta, oföränderliga ideal – den krassa verkligheten blir det dominerande. Carl, Salomon och August representerar tre olika sätt att förhålla sig till konflikten mellan ideal och verklighet. Carl är alltför upptagen av sina ideal. Salomon är alltför upptagen av verkligheten. August däremot lyckas finna en väg mellan de båda extremerna och försona idealen med verkligheten. Avslutningsvis diskuteras kort en tänkbar fortsättning på undersökningen med utgångspunkt i begreppen ”romantik” och ”realism”.

Denna uppsats försöker utreda innebörden av den kritik Vilhelm Fredrik Palmblad i sin år 1840 utgivna Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla (TBN) riktade mot Carl Jonas Love Almqvists författarskap. Bokens kritik undersöks mot bakgrund av Palmblads verksam-het som kritiker i Swenska Litteratur-Föreningens Tidning. Dessutom sätts Palmblads este-tiska hållning vid denna tid i relation till dels den han själv som ung, under 1810-talet, ut-tryckte, dels till den som dominerade 1830-talets debatt. Uppsatsens metod är huvudsakligen idéhistorisk. I början av TBN är kritiken mot Richard Furumos, d.v.s. Almqvists, författarskap huvud-sakligen formulerad utifrån ett estetiskt perspektiv. Centrala är här de båda begreppen ”reellt” och ”ideellt” som ofta placeras i motsatsställning och där det förra står för den empiriska, jordiska, verkligheten och det senare för en högre, sannare verklighet eller en ren fantasivärld. Herr Hugo menar, liksom Palmblad, att konsten ska utgå från (den empiriska) verkligheten men spegla denna på ett ideellt sätt varigenom reellt och ideellt förenas på ett sätt som mildrar eller döljer fula och stötande sidor och visar det högre, bättre och ädlare. En tydlig gräns dras mellan det sannas område och fiktionens område. I historiska fiktions-berättelser ska det verkliga historiska skeendet endast utgöra en bakgrund medan huvudhand-lingen och huvudpersonerna ska vara fiktiva. Vad gäller personteckning – och då främst personteckning i litteratur med verklighetsskild-rande anspråk – ska utgångspunkten finnas i verkligheten (vilket inte är liktydigt med verkliga personer) och utifrån denna ska sedan personerna anpassas så att de blir mer karakteristiska och inte är alltför vardagliga. På så sätt förenas i figurerna reellt och ideellt. Ensidigt onda eller goda – d.v.s. ensidigt ideella – personer är tråkiga och ska inte skildras. Viktigt är också att personerna agerar på ett psykologiskt trovärdigt sätt. Det sanna konstverket är för Palmblad en sammanhängande organisk helhet. Dess olika delar ska alla vara nödvändiga och knytas samman kring en gemensam centralpunkt. I ett be-rättande verk ska handlingen inte bestå av händelser som godtyckligt placerats tillsammans utan hänga samman genom en självnödvändighet där det ena leder till det andra. I denna självnödvändighet och enhetliga sammanhållning ligger också det som gör ett verk konstnär-ligt, det som höjer det över det blott reella. Ett verk som inte på detta sätt är organiskt sam-manhängande är inte i strikt mening ett konstverk utan – även om det ändå kan ha kvaliteter – något mekaniskt hopfogat. Hos ett konstverk kan man särskilja två element vilka här benämns ”innehåll” och ”form”. Innehållet består i ett berättande verk av själva händelserna och sättet på vilket dessa samman-fogats (d.v.s. planen eller händelseförloppet). Formen är ett konstverks omklädnad. Ett fullän-dat konstverk ska harmoniskt förena de båda elementen, men formmässiga kvaliteter kan också dölja innehållsliga brister. I början av TBN är det alltså utifrån detta estetiska perspektiv Almqvist kritiseras. Denne visar stundtals – och tydligast i Amorina – i sina verk det fula och stötande. Att verkligheten är sådan är inget försvar – konstnären ska nämligen uppenbara det ideella i det reella och inte bara spegla verkligheten. Almqvist sammanblandar – exempelvis i Drottningens juvelsmycke – på ett otillåtet sätt den historiska sanningens och fiktionens områden. I ”Signora Luna” har Almqvist inte tecknat personerna med utgångspunkt i verkligheten, de är istället helt och hål-let fantasiskapade idealgestalter. Ofta, exempelvis i ”Svangrottan på Ipsara”, saknar han figu-rer psykologisk trovärdighet. Vidare brister Almqvists verk i enhetlighet och sammanhållning. Det påstås att han inte bearbetar sina texter, vilket leder till att inte alla delar framstår som nödvändiga för helheten, och verken kretsar ofta inte kring någon centralpunkt. Ett stycke som ”Signora Luna” är därför inte ett organiskt verk utan mekaniskt tillverkat vilket också betyder att det i strikt mening inte är ett riktigt konstverk. Slutligen harmonierar inte hos Almqvist formen med innehållet utan den förra döljer fel och brister hos det senare. I fortsättningen av boken kritiseras Almqvist huvudsakligen utifrån ett politiskt och mora-liskt perspektiv. Palmblad ser i den liberala rörelsen, strävan efter demokrati och kapita-lismens rent ekonomiska drivkraft en hotande upplösning av de högre värden han menar måste vägleda människan: sanning, rättvisa och moral. Almqvist företräder i hans ögon en utveckling mot just denna långtgående normupplösning, fientlig mot hela den traditionella (patriarkala) samhällsordningen. Störst intresse ägnas Det går an – det är genom denna bok det som tidigare endast framstod som effektsökande paradoxer träder fram som delar av ett genomtänkt, men förkastligt, system. Därmed förändras också synen på Almqvist som konst-när; hans verk har nu uppnått den önskade artistiska enhetligheten och den politiska och mo-raliska kritiken har nu blivit den primära. Den äktenskapsteori som presenteras i Det går an ses som ett uttryck för en moraluppfattning där tillfälliga sexuella känslostormar segrar över högre normer och värderingar. Almqvists förvirring på det politiska och moraliska området gör att att han uppmanas att inte sysselsätta sig med den jordiska verkligheten utan istället ägna sig åt en ensidigt ideell konst – vilket också innebär att han inte duger som fulländad diktare. Den syn på förhållandet mellan konsten och verkligheten som Palmblad uttrycker i TBN och Swenska Litteratur-Föreningens Tidning är i grunden densamma som den han under 1810-talet bekände sig till. Samma position finner vi även hos Runeberg – en författare som ses som en företrädare för en ny, mer verklighetsinriktad skönlitteratur – och i den estetik som Christer Westling beskriver som typisk för tiden mellan ungefär 1830 och 1870. Denna teore-tiska ståndpunkt rymmer sålunda både vad som kallats ”romantik” och vad som kallats för begynnande ”realism” och det är därför viktigt att understryka att praktiska skillnader beträf-fande verklighetsskildring inte nödvändigtvis bottnar i principiellt olika teoretisk grundsyn.