Syftet med studien är att undersöka tre sekventiella teoriers förklaringskraft kring taktisk framgång vid defensiva operationer. Inom krigsvetenskapen är enigheten stor om att manöverkrigföring är den främsta metoden för en mindre armé som vill besegra en större motståndare i ett konventionellt krig. Teorin kring manöverkrigföring är dock offensivt inriktad och en oförsiktig tolkning kan leda till en övertro på möjligheten att snabbt nå avgörande resultat. Denna studie undersöker därför på vilket sätt manöverkrigföring kan leda till framgång vid defensiva operationer. Studien genomförs som en fallstudie med kongruensanalys av tre konkurrerande teorier som alla tar utgångspunkt i manöverkrigföring. Teorierna utgörs av Collins dynamiska modell, Biddles moderna system samt Thunholm och Henåkers idealmodell. Fallet som undersöks är Israels försvar av Golanhöjderna den 6-22 oktober 1973. Genom kongruensanalys med en konkurrerande ansats kan teorierna antingen stärkas eller försvagas vilket pekar på i vilken grad dessa kan användas vid analys, planering och genomförande av taktik. Resultatet av studien visar att Collins teori har högst kongruens med fallet samtidigt som denna typ av sekventiella modeller har begränsad användbarhet vid planering och genomförande av taktik. Resultatet pekar på att officerare och soldaters motivation samt kompetens på lägre taktisk nivå kan ha större påverkan på taktisk framgång än val av direkt eller indirekt metod. Dessutom visar studien på att fiendens organisatoriska sammanbrott kan uppnås genom en sekvens av försvar-motanfall-försvar och inte enbart som en följd av försvar-motanfall-exploatering.