Syftet med denna uppsats är att undersöka om nyhetsvärderingen har ändrats under åren 2001-2011 i Dagens Nyheters nyhetsrapportering om attackerna mot USA den 11 september 2001. Detta har vi gjort genom att studera bevakningen av årsdagarna för terrordåden. Dagens Nyheter valdes eftersom tidningen har en tillräckligt stor redaktion och tillräckligt med resurser för att täcka internationella händelser. Vår teoretiska ram utgörs av tre nyhetsvärderingsteorier. Med dessa som utgångspunkt utformade vi variabler och gjorde en kvantitativ innehållsanalys. Denna kompletterades med intervjuer med två av Dagens Nyheters före detta korrespondenter i USA. Vår hypotes var att fokus under de första åren skulle ligga på kategorin "offren och/eller terrordåden" för att sedan förflyttas till "terrordådens påverkan på samhället" och på "återuppbyggnaden av Ground Zero", men också till "ifrågasättandet av USA:s krig mot terrorismen" och "terrordåden ur terroristernas synvinkel". Resultatet visade att Dagens Nyheter till störst del har fokuserat på "offer och/eller terrordåden" samt "terrordådens påverkan på samhället". Ofta förekommer "kända personer och politiker" eller "representanter för USA" i artiklarna. I så väl text som i bild är amerikaner och svenskar överrepresenterade då artiklarna utspelar sig huvudsakligen i USA och i Sverige. Tvärtemot vad vi trodde förekommer sällan personer från Mellanöstern eller misstänkta terrorister. Inte heller ifrågasätts USA:s krig mot terrorismen.

Penser la mise en récit de l’espace permet de circuler dans des marges que sont celles de l’art, de la littérature, de la politique, du cinéma. L’analyse rhétorique des processus de mise en récit de l’espace montre, en trois temps, que l’apport architectural définit et redéfinit les possibilités de déplacements des discours dans leur ouverture ou leur fermeture. Dans un premier temps, le passage du modernisme au postmodernisme, par l’analyse du Mémorial des vétérans du Vietnam, à Washington, qui déconstruit le récit programmatique d’un ordre, permet une nouvelle performativité du réel. Dans un deuxième temps, la monumentalité du Lower Manhattan, par sa verticalité, présente sa mise en récit comme un palimpseste dont toutes traces, idées, pratiques, utopies et destructions constituent des éléments légitimant et critiquant le récit en train de s’écrire. Par un passage de sa représentation, dans la littérature, notamment, la verticalité est alors une ligne de fuite dont le mouvement ascendant, puis descendant, montre l’inachèvement du récit. Dans un dernier temps, l’édification du Mémorial du World Trade Center, se réinscrit dans un modèle discursif unitaire compris comme un vaste dispositif qui réaffirme un retour à un ordre du discours, à un âge politique de la mémoire. Cet espace, c’est celui du pèlerinage, du lieu sacré qui fait parler ses morts au nom d’une autorité, la catastrophe, l’indicible, qui met en suspend la possibilité de la parole qui est autre. Cette réflexion entend présenter ces espaces qui se mettent en récit. / Thinking space narrative helps circulate in the margins of those of art, literature, politics, film. The rhetorical analysis of space narratives and its storytelling process shows, in three stages, that architectural contribution defines and redefines the possibilities of movement of speech in their opening or closing. First, the transition from modernism to postmodernism, by the analysis of Vietnam Veterans Memorial in Washington, which deconstructs the programmatic narrative of an order allows a new performativity of reality. Secondly, the monumentality of Lower Manhattan, by its verticality, presents its narrative process set as a palimpsest where all traces, ideas, practices, utopias and destruction are legitimizing and criticizing elements in the narratives being written. By passing its representation in literature, in particular, the verticality is then a leakage whose upward movement, then down, shows the incompleteness of the story. Last, the building of the World Trade Center Memorial, re-entered into a unitary discursive model understood as a wide dispositif that reaffirms a return to an order of discourse, a political age memory. This space is one of the pilgrimage, the sacred place which makes his dead speak on behalf of an authority, which withhold the possibility of speech form outside. This reflection intends to present those spaces which are put in narrative.

The tragic and devastating September 11 attacks resulted in a variety of original musical responses. Exemplary works expressed their reactions through overt 9/11-concentric dialogues to express themes of mourning, military retribution, dissent and commemoration. An examination of such works concludes that effective musical responses express a direct message clarified by supporting musical and/or textual materials. Musical materials can accentuate the specific thematic message of the responsive work as they often evoke images and emotions reminiscent of the attacks and their aftermath. Compositional techniques used in these works are often reminiscent of historical works written in similar circumstances. The recurrence of these historical approaches illuminates the timeless compositional design of historical examples and exemplifies modern advancements in music composition and production. A comparison between classical and popular post-9/11 musical compositions concludes that certain classical and popular genres deal with responsive themes more effectively than others. A recommendation for further study is enclosed.