Denna uppsats är en komparativ studie av två pianister med olika kulturell bakgrund, Hans Pålsson och Valentina Lisitsa. Utgångspunkt för arbetet är en undran över varför klassiska pianister tenderar att i viss mån gestalta ett stycke olika trots framförande av samma noterade stycke. Frågeställningarna lyder: Hur skiljer sig gestaltningsprocessen åt mellan pianisterna? Hur skiljer sig tolkningar av två specifika verk åt mellan pianisterna? Går det att koppla avvikande skillnader i tolkningarna till gestaltnings­processen för att besvara varför pianisterna i vissa avseenden spelar olika? Metoden för att utforska detta möjliggörs först genom en redogörelse av pianisternas gestaltningsprocess där källmaterialet är intervjuer, tv-program och skriftlig dokumentation i form av böcker och artiklar. Därefter en komparativ analys av audiovisuella inspelningar i form av youtube-klipp och tv-program av pianisternas interpretationer av samma verk. De valda verken är två kompositioner av Rachmaninov, preludium i G-Dur op. 32:5 och preludium i g-moll op. 23:5. Resultatet av jämförelsen relateras till pianisternas tankar för att ge generella fingervisningar om vad de personligen uttrycker i vardera tolkning. Uppsatsens resultat är ett argument för att både övergripande och konkreta skillnader i tolkningarna går att koppla till pianisternas gestaltningsprocess och musikåskådning. Slutsatsen är att pianisterna i olika grad är aktivt medskapande till det musikaliska uttrycket i respektive framförande.