Hermeneutisk orättvisa är en orättvisa där en del av ens sociala erfarenheter görs obegripliga pågrund av ett hermeneutisk glapp i de kollektiva hermeneutiska resurserna. Följaktligen drabbas ett subjektav en objektiv svårighet i antingen 1) förstå sina sociala erfarenheter och/eller 2) kommunicerasina sociala erfarenheter. Fricker argumenterar för att det är ett strukturellt fenomen utan en individuellförövare. Därav uppkommer inte frågan om ansvar. Medina, å sin sida, argumenterar att ansvar uppkommeräven om det kan vara begränsat. I den här uppsatsen avser jag undersöka Medinas och Frickersståndpunkter för att utvärdera den större frågan om ansvar i förhållande till hermeneutisk orättvisa.Jag argumenterar, med Woomers begrepp misslyckat upptag, att Medina ger en bredare definitionav hermeneutisk orättvisa än Frickers ursprungliga definition. Vidare diskuterar jag Frickers och Medinasdelvis olika syn på ansvar. Jag argumenterar att individer kan hållas ansvariga för att bidra till hermeneutiskmarginalisering. Följt detta bär de något slags ansvar för att skapa möjligheten för att hermeneutiskaorättvisor kan existera. Med Goetzes distinktion mellan kognitiv och kommunikativ skadaav hermeneutisk orättvisa argumenterar jag vidare att individer trots allt kan hållas ansvariga i relationtill den kommunikativa skadan av orättvisan, men inte den kognitiva. Således håller jag delvis med bådeFricker och Medina. / Hermeneutical injustice is the injustice of having some part of ones social experiences unintelligibledue to a hermeneutical gap in the collective hermeneutical resources. Consequently, a subject suffersan objective difficulty in either 1) understanding his/her social experiences and/or 2) communicatinghis/her social experiences. Fricker argues that it is a structural phenomenon with no individual perpetrator.Hence, the question of responsibility does not arise. Medina, on the other hand, argues thatresponsibility does arise though it may be limited. In this paper my aim is to examine Medinas andFrickers position in order to evaluate the larger question of responsibility in relation to hermeneuticalinjustice. I argue, with Woomers notion of uptake failure, that Medina gives a wider definition of hermeneuticalinjustice than Frickers original definition. Furthermore I discuss their partially differentviews of responsibility. I argue that individuals can be held responsible for contributing to hermeneuticalmarginalization. They therefore bear some kind of responsibility for creating the possibility forhermeneutical injustices. With Goetzes distinction between the cognitive and communicative harm ofhermeneutical injustice I further argue that individuals can be held responsible in relation to the communicativeharm of the injustice, but not the cognitive. I therefore in some aspects agree with bothMedina and Fricker.