Den globala forskningen uppskattar att över en miljard barn har utsatts för våld i hemmet någon gång under det senaste året. Våldet ses som en kränkning mot de mänskliga rättigheterna och ett internationellt folkhälsoproblem av flera världsomspännande människorättsorganisationer. I Sverige framgår det att över 200 000 barn någon gång under sin uppväxt utsatts för eller bevittnat våld i hemmet. Forskningen är tydlig när det kommer till våldets negativa påverkan och dess alvarliga konsekvenser på barns kognitiva och emotionella utveckling. I Sverige finns ett flertal organisationer inom välfärden som har ansvar för att synliggöra barns utsatthet för våld och skyldighet att anmäla denna typ av överträdelse till socialtjänsten. En av dessa instanser är Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), där barn och ungdomar möter en professionell vuxen för psykiskt relaterad problematik och där den professionelle har ett ansvar att genom frågor kartlägga risken för en patients våldsutsatthet. Syfte med denna studie är att undersöka ifall det finns något samband mellan faktorer såsom utbildningsbakgrund, arbetserfarenhet och organisatoriska och behandlare på BUPs benägenhet att fråga patienten om våld i den initiala bedömningsprocessen. Målet med studien är att öka kunskapen om vilka faktorer som kan ha en inverkan på behandlarens benägenhet att fråga om våld. Studien är en tvärsnittsstudie med en kvantitativ ansats där empirin har samlats in genom en webbenkät som respondenterna fått tillgång till via mail. Resultatet är baserat på de 197 respondenterna som deltog i studien, vilkas svar tolkats genom deskriptiva och bivariata analyser i statistikprogrammet SPSS. Sambandet mellan de bivariata analyserna i resultatkapitlets andra del redovisas i tabeller och redogör för respondenternas svar på frågor som behandlar hur det ställer sig till att fråga om våld samt vilka begrepp de inkluderar i sin våldsdefinition i förhållande till utbildningsmässiga, erfarenhetsmässiga och organisatoriska faktorer. Resultatet av studien visar att socionomer känner en större trygghet att fråga om våld, inkluderar fler begrepp i sin våldsdefinition samt att deras grundutbildningen behandlat ämnet våld i nära relation i större utsträckning än behandlare med en bakgrund inom psykologi eller vård och medicin. Vad som även framkommer är att behandlare vars BUP-kontor implementerat riktlinjer för hur våld ska definieras inkluderar fler begrepp i sin definition av våld än behandlare som arbetar på kontor som inte implementerar sådana riktlinjer. I diskussionsdelen argumenterar vi till exempel för att en bredare våldsdefinition skulle kunna komma att påverka huruvida en orosanmälan till socialtjänsten utreds då våld är preciserat i anmälan.