Denna uppsats syftar till att undersöka hur invånare i Kibera, den största informella bosättningen i Nairobi, Kenya, påverkas av stadsbyggnadsprojekt i området, samt hur dessa projekt går att koppla till den nyliberalistiska planeringsdiskursen. Studien tar avstamp i Stadsplanen Nairobi Metro Plan 2030, som genomsyras av den nyliberalistiska diskursen. En diskursanalys av artiklar och en blogg kombinerat med en visuell analys av satellitbilder och gatubilder har använts för att ge en bred förståelse för hur invånare i området kommit att påverkas av projekt på platsen. Två fall i Kibera, Kibera Link Road och Affordable Housing i Soweto East analyseras. Resultaten visar att invånarna upplever exkludering i förhållande till projekten och att denna exkludering upplevs trots att staten gör ett försök till upprustning av området. Vidare bidrar denna studie med ett nytt perspektiv genom att analysera hur Connells (2011) sydteori kan appliceras på problemet och ifrågasätta det globala nords dominans inom teoribildning.

This thesis examines the media discourse surrounding Kibera, an urban informal settlement in Nairobi, Kenya. Using a qualitative content analysis, this study identifies and critically analyses reoccurring themes in the descriptions of Kibera in the UK broadsheet paper The Guardian. The claimed relevance of such analysis rests upon the assumption that discourse matter; certain narratives can influence beliefs and policy concerning the management of urban informal settlements, with material effects for these places and their residents. The result of the analysis shows there are varying and conflicting themes in the portrayal of Kibera, describing the community in both negative and positive terms. However, the imageries move between two extremes, either describing Kibera as an urban dystopia of crime, suffering and filth, or emphasising stories of hope, success and the entrepreneurial spirit of Kibera’s residents. Missing in the articles are descriptions of Kibera in terms of being an ‘ordinary place’, where people live their everyday lives and make ends meet. Drawing on earlier research about connections between language and representation in the construction of marginalized places, this paper discusses the possible consequences of hyperbolic and sensationalistic discourse, arguing for a more nuanced portrayal of the Kibera community and its residents – depictions that won’t further marginalise Kibera and its people, nor romanticize life in this highly populated low-income community.